Mer om gårdagen

Efter det här försökte Andelieb att förklara för dem. Hon pratade med dem i lite drygt en timme.

Jag vet inte på hur många olika sätt hon försökte förklara för dem att det handlar om att jag måste få tid till att bearbeta det här och att jag faktiskt vill komma dit, att jag vill kunna förlåta och reda ut allt med J men att jag inte är redo för det än. Då fick hon bara till svar att J också är sårad (!) och mår dåligt och ”Varför är det bara Veronica som ska få bestämma?” Är det så barnsliga vi ska bli? Ska vi bråka över vem som ska bestämma?

Det handlar om att jag har blivit sviken och sårad, av J. Då räcker det inte med att hon säger ett halvhjärtat förlåt som hon inte menar (hur kan hon mena det när hon sedan säger att hon egentligen inte har gjort något fel, hon var klantig men inget mer enligt hennes syn på saken…)

För hundrafemtioelfte gången. Jag behöver tid!!!

Det var just det här jag befarade skulle hända. Vi är inte redo att prata med varandra än, även om J tycks tro att hon är det. Om vi sätter oss ner för att prata nu så kommer hon inte att ta åt sig av det jag säger och jag kommer inte att ta åt mig av det hon säger. Det kommer bara att sluta med att vi går därifrån och är ännu mer arga och frustrerade över hela situationen.

Men för dem handlar det kanske bara om att kunna slå sig för bröstet och säga att nu har de i alla fall försökt. De vill kanske inte komma till någon egentlig lösning. Det vill jag. Det är därför jag vill ha tid.