Jag blir så trött!

Att det ska vara så jobbigt.

Jag trodde ju att det var bra mellan mig och J.
Vi pratade med varandra för tre månader sedan.
Hon bad om förlåt, jag förlät.
Hon tyckte att det kändes bra att inte behöva vara rädd att träffa mig mer.
Vi sa båda, att självklart kommer det inte bli som tidigare. Men nu kan vi hälsa på varandra, vi behöver inte gå omvägar om vi ser varandra på stan.

Så ser jag henne i kyrkan på långfredagen.
Hälsar
och möts av en rygg.

Jag trodde att jag överreagerade, läste in saker som inte var.
Hon såg kanske inte ens att jag hälsade.
Jag har anklagat mig själv för att vara överkänslig.

Men det var jag alltså inte.

Hon tycker att situationen är jobbig och vet inte hur hon ska bete sig.

Så då gör hon som för ett år sedan.
Hon låter mig tro att saker är på ett sätt när det i själva verket är precis tvärt om.
För att vända på klacken och visa ryggen när någon hälsar är ju konstruktivt. Då slutar det ju vara jobbigt...

Jag kommer fortsätta hälsa när vi möts.

Vill då hon och pojkarna fortsätta att ingorera mig får de väl göra det då.
Vill hon ha det så får det stå för henne.
Och pojkarna.