Ibland undrar jag hur folk tänker.
I söndags, när jag åkte buss från Stockholm till Norrköping, satt en kvinna och hennes barn en liten bit bakom mig.
Barnet bad om att få en sak från mamma varvid mamman blev snudd på galen och sa, men mycket hög röst, kan jag BE att få.
Barnet sa, kan jag få.
Mamman sa då, kan jag BE att få heter det.
Så där höll det på ett tag.
Är det en sån himla stor grej att ha värsta bråket om?
Ungen sa inte "be", inte "ge mig det jag villa ha j***a kärring".
En stund senare var det dags igen. Då ville mamman att barnet skulle sova.
"Nu ska du sova och sedan ska du vara glad"
Barnet som var sju år ville inte sova, klockan var strax efter åtta på kvällen.
Då blev mamman galen igen.
"Jo, du SKA sova nu och sedan SKA du vara glad"
Till saken hör att barnet inte gjorde ngot väsen av sig alls på bussen utan satt lugnt och stilla på sin plats hela resan. Men det var tydligen inte bra ändå...
Inte undra på att det finns barn som mår dåligt...
SvaraRadera