Sidor

måndag, december 16, 2019

Varför pratar vi inte om självmord?

Välkommen till Bloggen

Det må vara december men det känns som höst när man är ute. Jag kikade runt lite på twitter och stannade till lite vid den här tweeten och den fick mig att tänka på Erik Nivas sommarprat från 3 juli.


När jag såg att Niva var en av årets sommarvärdar ryckte jag lite på axlarna och tog för givet att han skulle bjuda på oräkneliga anekdoter från världens fotbollsarenor och alla de stora stjärnor han träffat under sina år som fotbollsjournalist.

Nu slumpade det sig så att jag hade radion på när Eriks program började. I vanliga fall brukar jag lyssna på den musikfria poddversionen men den här dagen hade jag radion på och tur var väl det För Erik bjöd på ett riktigt bra sommarprat.

Malmberget, där han växte upp, syntes inte på tv:ns väderkartor när han var liten. Tänk att vara barn och känna att din plats inte räknas, inte finns. Isolerad i ett samhälle som inte kunde leva utan gruvan men som heller inte skulle kunna fortsätta leva på grund av gruvan tog under ett år 14 unga människor sitt liv. Men det pratade man inte om. Man samlades i aulan och hade minnesstund för den som dött, sedan fortsatte skolan som vanligt. Det var till och med en kille som försökte ta sitt liv genom att hoppa från ett fönster men han landade i några buskar och överlevde. På måndagen efter var han i skolan och ingen sa något, man bara fortsatte som vanligt.

Självmord är förövrigt inget vi pratar om överhuvudtaget i Sverige. 2018 tog 1268 sina liv men det blir inga braskande rubriker eller krav på politiska krafttag för det. 1268 människor på ett år. Det är över tre liv om dagen.

I min närhet vet jag fyra personer som har haft allvarliga funderingar på att ta sitt liv. Tre personer som under sina liv mått så dåligt och känt det så hopplöst att döden kändes som ett rimligt alternativ. I familjens umgängeskrets är det två personer som i vuxen ålder valt att avsluta sina liv för egen hand. Själv har jag aldrig aktivt velat ta mitt liv men när jag mådde som sämst innan jag small in i den berömda väggen var känslan mer än en gång, att det inte skulle göra något om jag blev överkörd av en bil när jag gick över gatan.

Men det här är inget vi pratar om. Varför? Är vi rädd att göra mer skada?

Mår du dåligt och behöver någon att prata med, här hittar du stöd.

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80, tar emot samtal varje natt mellan kl. 21-06.
Jourhavande präst nås via 112 varje natt kl. 21-06.
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101 kl. 06-24 varje dag.

Ung och mår dåligt?
Hit kan du vända dig i Östergötland.
Jourhavande kompis har chatt för barn och unga upp till 25 år måndag-fredag 18-22 och lördag-söndag 14-18.
Bris - Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.


Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack
Free Dawit Isaak

2 kommentarer:

  1. Jag tror man kanske är rädd att trampa någon på tårna och att så att säga riva upp sår om man pratar om självmord. Eller man vet inte vad man ska säga och då känns det bättre att hålla tyst.

    SvaraRadera
  2. Så bra skrivet!
    Håller verkligen med. Vi måste våga se det vi ser. Men tror att det finns en rädsla att fråga, för man är så rädd att trigga. Oftast är det dock bättre att fråga, erbjuda hjälp och visa att man verkligen menar att man finns för personen i fråga. Det är tufft och jobbigt. Men inget i förhållande till hur personen ifråga mår.

    Marianne

    SvaraRadera

Välkommen!
Kul att du hittade just hit.
Lämna gärna en kommentar.
Testa att hoppa över att bevisa att du inte är en robot, kommentaren brukar komma in ändå.