Att adoptera ett barn

Välkommen till AdoptionsBloggen

Jag har aldrig velat ha några barn. Aldrig. Den ömma moderna har berättat att jag gick på lågstadiet första gången jag sa det till henne. Det här var något som inte möttes speciellt bra av samtiden men det har blivit mycket bättre nu. Ofta fick jag höra hur ensam jag skulle bli, att mitt liv skulle sakna mening, när syskon och människor i min närhet skulle börja få barn, då skulle jag minsann ändra mig. Så jag började slänga in brasklappen att jag nog skulle kunna tänka mig att adoptera barn istället. Varför skulle jag sätta ett nytt barn till världen när det redan finns så många barn som behöver någon som kan hjälpa dem.

Till slut började jag nästan tro på det där själv. Att adoption skulle kunna vara ett alternativ. Jag började till och med se det som något bra, såg mig själv som räddaren i nöden. En blivande hjälte som räddade barn från misär och fattigdom. Den här bilden av adoption förstärks ofta i media, tänk Angelina Jolie och Brad Pitts många internationella adoptioner eller Madonna som adopterat flera barn från Malawi, ett av världens fattigaste länder.

Men så började jag följa Vardagsrasismen på facebook och fick för första gången möta någon som problematiserade adoptioner, som visade att det inte bara är guld och gröna skogar. Istället blev det tydligt att adoptioner möjliggörs genom att utsatta och fattiga kvinnor runt om i världen många gånger inte ges någon reell möjlighet att faktiskt ta hand om sina egna barn. Istället för att hjälpa på plats rycks barn inte bara från sina familjer utan även från sina länder, och sedan ska de adopterade barnen visa tacksamhet för det gentemot både sina adoptivföräldrar och det svenska samhället.

Läs mer hos Vardagsrasismen här.
Att få barn på fattigas bekostnad
Jag blev inte räddad, jag blev bestulen på en tillhörighet
Hejdå du vite riddare

Under sommaren lyssnade jag på flera radioprogram som tog upp det här med adoptioner, mest spridning har nog Madeleine In Hwa Björks sommarprat från 17 juli fått. Madeleine var två år när hon kom till Sverige från Sydkorea. Enligt hennes adoptionsberättelse blev hon bortadopterade efter att mamman blivit dödligt sjuk, pappan kallats in i armén och farfadern råkat ut för en svår olycka. De hade inget annat val än att lämna bort. När Madeleine i vuxen ålder söker sina rötter visar det sig att hennes historia inte stämmer. Hon förväxlades med en annan flicka på barnhemmet i Sydkorea. I själva verket var det Madeleines mormor som lämnade bort henne, mot mammans vilja. Skammen att låta en ensamstående mamma ta hand om sitt barn var för stor. Efter mycket om och men får Madeleine kontakt med sin biologiska familj och de kan återförenas.

Madeleine In Hwa Björk blev även vald till lyssnarnas vinterpratare och nu fick vi veta fortsättningen. Madeleine har fått en tredje version av sin bakgrund från en representant från Adoptionscentrum. Hon bodde aldrig med sin mamma utan med sin mormor och mamman var med till barnhemmet och skrev under adoptionspappren. Det här är enligt den biologiska ren och skär lögn.

I vinterpratet får vi dessutom veta att Madeleine har en adoptivbror och två adopterade kusiner. För tre av dessa fyra barn stämmer inte de historier som står i adoptionspapperna. Madeleine ger flera exempel, från fyra världsdelar, på barn som adopterats med felaktiga papper, att de stulits från sina föräldrar.

I Tendensdokumentären Stulet barn berättar David, som adopterats från Chile, om hur det gick till när han stals från sin mamma.

Det finns helt klart väldigt många människor här i Sverige som stulits från sina föräldrar men myndigheter och adoptionsorganisationer tittar åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Adoptionscentrum håller överhuvudtaget inte ens med om att något barn har stulits från Chile utan hävdar att det bara är en utredning som sker i Chile.

Vad vill jag då ha sagt med det här blogginlägget? Jo, att adoptioner, framförallt internationella adoptioner, är oerhört problematiska och borde ses över. Ska Sverige ens tillåta adoptioner från andra länder? Hur kan det garanteras att allt gått rätt till? Att barnet inte är stulet eller att de biologiska föräldrarna inte lurats? Dessutom borde de som adopterats få ett betydligt bättre stöd än de får idag. I sitt vinterprat upplyste Madeleine In Hwa Björk oss lyssnare om att de är de adopterade själva som startar stödgrupper, hjälper till att leta efter sina rötter och ordnar med återresor för att den adopterade ska kunna träffa sin biologiska familj.

I februari ska jag gå på Ingenting jag vet om mig stämmer, ett performance lecture med Madeleine In Hwa Björk. Det ska bli intressant.

Här hittar du fler program om adoptioner.
Pärlemor - en film om Marianne Mörck
Tendens Rötter: Bokslut över en adoption
Vetandets värld DNA-testet förändrade hennes liv.

Följ Stulen identitet på Instagram.


Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack
Free Dawit Isaak