Dag trehundrafemtiofyra i isolering. Idag har jag tittat på en föreläsning till inlämningsuppgiften som ska in imorgon (jag är ute i god tid som vanligt). Föreläsningen i sig var bara 13 minuter lång men det tog över en timme innan jag var klar eftersom jag pausar och backar så mycket för att hinna anteckna. Men men, jag har ju något vettigt att göra i alla fall.
På tal om något helt annat. Jag ogillar när människor berättar om något jobbigt de varit med om, lever med o.s.v. och de får till svar att man ska tänka på barnen som svälter i Afrika (hur nu det hjälper dem), folk som lever i krig, de som är dödligt sjuk, helt enkelt på de som har det värre än man själv har det. Ska vi tänka så finns det bara en person i hela världen som får beklaga sig och den har det riktigt överjävligt på alla sätt och vis. Alla vi andra har det på olika sätt bättre. Det här säger jag även till vänner och bekanta som ursäktar sig till mig när de sagt att något är jobbigt för dem, för jag har det ju värre som suttit hemma nästan ett år etcetera och så vidare. Bara för att mitt år varit jävligt betyder inte det att det du är med om inte är jobbigt för dig.
Sedan finns det så klart grader i helvetet som man säger. Exempelvis kanske man kan tänka sig för innan man säger till mig att det börjar bli lite väl tråkigt med den här pandemin nu, när man själv var iväg på semester förra veckan? Ja, absolut, jättejobbigt för dig. Ska jag luta datorskärmen mot min axel så du kan gråta ut?
Ja du. Det är många som är okänsliga och enbart ser på sin egna lilla värld. Perspektiv är svårt och ibland faktiskt något man måste bortse från. En ynklig liten motgång kan bli droppen som får allt det där andra att bli övermäktigt. Empati och medkänsla är inte alltid något folk fått medfött.
SvaraRaderaVäldigt rörig kommentar, inser jag.
Anni
SvaraRaderaKanske lite rörig men jag förstår vad du menar och håller med :-)