När jag var liten, del 1

Välkommen till Hyssbloggen

När jag var lite hade jag rätt lätt för att hitta på roliga saker att göra. Det var inte för inte som jag kallades för både Norpan och Emil...

Ett inlägg hos Bloggblad om barn, vattenslangar och morföräldrar fick mig att tänka på en sak som hände en gång när jag var i mormor och morfars underbara sommarstuga.

Jag och min storasyster var som sagt var i stugan. Som jag minns det var det en sån där härlig sommardag med sol och sommardofter. Morfar var på den övre gårdsplanen och stod framåtböjd och höll på med något. Han höll nästan alltid på med något. Samtidigt stod jag vid vattenslangen, det droppade lite om den och jag tittade på den och på morfars bak. Vattenslangen hade dessutom ett sånt där pistolliknande munstyck som jag tyckte var aproligt att använda. Jag tittade på det igen, grabbade tag i slangen, smög mig fram till morfar, tog ett stadigt tag om hans byxlinning och avfyrade en ordentlig kalldusch rakt ner i byxorna på honom!

Morfar hoppade upp och skrek och jag blev rädd. Till saken hör nämligen att morfar kunde se och låta väldigt barskt, även om han inte var det.

Så jag vände rakst på klacken och spran allt vad jag kunde in i stugan och hoppades att han inte skulle förstå att det var jag, för jag brukade ju aaaldrig hitta på några hyss...

Senare har mormor berättat att morfar först blev arg (eftersom han blev rädd av den plötsliga kylan i rumpan) men när han vände sig om och såg mig springa upp för trapen började han att skratta.

Kan än idag inte riktigt förstå hur jag vågade göra det där.
Men oj vad spännande och roligt det var när jag smög mig fram, likt en indian eller något, men vattenslangen i högsta hugg.

Historien om ormen har jag redan berättat en gång, men grannen hette Helge, inte Sune. Förstår inte var jag fick Sune ifrån. Vi hade väl ingen granne som hette så?