lördag, februari 07, 2009

Scotts - Jag tror på oss

Välkommen till MelodifestivaleBloggen

Första känslan är att Scotts behöver närheten till publiken för att komma till sin rätt. Nu känns det som scenen är för stor och för långt från den sittande publiken.

Låten kändes stressad.

Den går säkert vidare fast att den suger,tacka sångaren för det.
Och då menar jag inte att det är hans sånginsats som tar dem till finalen...

4 kommentarer:

Andelieb sa...

Jag hade aldrig sett detta band innan och tur var väl det. Jag utvecklade en ögonblicklig allergi mot sångaren och det började krypa och klia på ett högst obehagligt sätt i hela kroppen och när jag nästan gömt mig bakom en filt uppmärksammade maken mig på keyboardistens ansiktsbehåring och då var det nära att jag fick springa till porslinsfåtöljen och ropa på ulrik. HUGA!

Vonkis sa...

Andelieb
Ja, vad var det med keybordistens porrmusche?
Bandet lever väldigt mycket på sångaren, tydligen kallas han för hingsten. Visst, han får tille n blick ibland, men jag har sett bättre.

Andelieb sa...

Åh, nu fick jag kvälningar igen bara av att läsa det epitetet. Vad är det med dansband? Måste man se halväcklig ut? Sliskig och dan som herr Sjögren? Tur att jag inte gillar musiken heller ;)

Vonkis sa...

Andelieb
Ja, det måste man.
Och så måste man sjunga med ett pärlande vibrato också.