Välkommen till ViloBloggen
Det tar på krafterna att ha besök i nästan en vecka, hur trevligt besöket än är. Jag är ju van att göra allt i min egen takt, att ha det lugnt och tyst när jag är hemma och göra saker som jag vill. Att då i några dagar ha folk som ska äta, vill umgås och prata och göra saker är lite ovant.
Dessutom har jag ett större behov av återhämtning och egentid sedan sjukskrivningen för några år sedan. Eller större och större. Innan sjukskrivningen hade jag så gott som inget behov av återhämtning. En av många saker som aldrig kommer bli som det var innan. En annan sak är mitt minne. Förut var det lite av min grej att jag kunde komma ihåg händelser och berättelser ordagrant. Nu för tiden har jag på sin höjd koll på andemeningen i vad som sas. Ytters irriterande, speciellt när jag ska berätta något roligt jag varit med om och hela poängen försvinner i dimman.
Päronen åkte norröver i morse och sedan dess har jag inte fått mycket vettigt gjort. Gick direkt och lade mig i sängen (otroligt skönt efter att ha lånat ut den några nätter) och sov några timmar. Sedan har det blivit tv-serier och hockey, det förra betydligt roligare än det senare. Eventuellt blir det en del av samma vara även imorgon, har ju fortfarande kvar en hel del av den goda maten Den ömma modern lagat så det enda jag behöver göra är att värma den.
#Blogg100
24/100
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Visar inlägg med etikett sjukskrivning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukskrivning. Visa alla inlägg
onsdag, mars 30, 2016
lördag, september 06, 2014
Så gott att må gott igen
Välkommen till LyckoBloggen
Vet ni vad. Jag mår så himla bra just nu.
Efter sjukskrivningen har det sakta men säker gått framåt. Chefen på skolan jag jobbade när jag blev sjukskriven tryckte ner mig så jäkla mycket så det var inte med något större självförtroende jag började på nästa arbetsplats (ytterligare ett vikariat att lägga i samlingen). Där var jag en termin innan jag fick mitt drömjobb, att undervisa elever som av olika anledningar inte är behörig till gymnasiet. Elever som gått igenom svensk grundskola utan att få tillräckligt med betyg med sig, om några alls, och elever som inte bott i Sverige så länge.
Efter att fått höra att jag inte är professionell, varken kan leda eller samarbeta, inte är flexibel och allt vad det nu var jag inte var fick jag plötsligt höra motsatsen. Samtliga chefer jag haft efter sjukskrivningen har berömt mig för min flexibilitet och för min samarbetsförmåga. De har sagt att jag är stabil och professionell i mitt yrkesutövande samt är en tydlig och positiv ledare i klassrummet.
Så jag har kunnat landa i det jag, faktiskt, sa till chefen redan vid det där jäkla lönesamtalet, att eftersom hens omdöme om mig var tvärt om mot vad jag fått höra på alla andra arbetsplatser, av både kollegor och chefer, vore det intressant att ta reda å vad det berodde på att dippen kom precis där. Och jag har insett att det faktiskt inte var hos mig det låg, utan det var hos den chefen.
Drömjobbet varade i ett och ett halvt år sedan bytte jag, på helt eget initiativ. Hade det funkat hade jag blivit kvar men situationen med arbetsplatsen fungerade inte. Jag älskade att jobba med eleverna och kollegorna var fantastiska men vi fick inte rätt förutsättningar för att göra ett bra jobb, varken från skol- eller kommunledning. När skolledningen fick veta om att jag skulle sluta undrade gymnasiechefen om mitt beslut var slutgiltigt eller om hen kunde göra något för att övertala mig att stanna. Det kändes riktigt bra att höra.
Det känns faktiskt som att saker börjar falla på plats. Nya jobbet är så otroligt givande. Från och med den här terminen är vi alltid två lärare på lektionerna. Ja, det betyder att jag är med på ganska många lektioner men jag har bara planerings- och bedömningsansvar för matten och no-ämnena. Så jag har faktiskt tid att planera och efterarbeta. Bara en sån sak!
Dessutom ska jag flytta för äntligen har jag fått en ny, större, lägenhet.
Hade det här varit för något år sedan hade jag inte kunna glädja mig åt de här bra sakerna. Katastrofsökningen hade varit i full gång och jag hade bara väntat på att något hemskt skulle hända. Väldigt typiskt för en stressad hjärna. Så är det inte idag. Istället är jag i nuet. Nu känns allt bra. Hur länge detta nu kommer vara har jag ingen aning om med det är ingen anledning till att inte njuta.
På väg till stan efter jobbet igår kom jag på mig själv med att ett stort leende på läpparna och det slog mig att jag ler när jag går till jobbet, på jobbet och när jag går hem från jobbet.
Säger som Peter LeMarc Det är så gott att må gott igen.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Vet ni vad. Jag mår så himla bra just nu.
Efter sjukskrivningen har det sakta men säker gått framåt. Chefen på skolan jag jobbade när jag blev sjukskriven tryckte ner mig så jäkla mycket så det var inte med något större självförtroende jag började på nästa arbetsplats (ytterligare ett vikariat att lägga i samlingen). Där var jag en termin innan jag fick mitt drömjobb, att undervisa elever som av olika anledningar inte är behörig till gymnasiet. Elever som gått igenom svensk grundskola utan att få tillräckligt med betyg med sig, om några alls, och elever som inte bott i Sverige så länge.
Efter att fått höra att jag inte är professionell, varken kan leda eller samarbeta, inte är flexibel och allt vad det nu var jag inte var fick jag plötsligt höra motsatsen. Samtliga chefer jag haft efter sjukskrivningen har berömt mig för min flexibilitet och för min samarbetsförmåga. De har sagt att jag är stabil och professionell i mitt yrkesutövande samt är en tydlig och positiv ledare i klassrummet.
Så jag har kunnat landa i det jag, faktiskt, sa till chefen redan vid det där jäkla lönesamtalet, att eftersom hens omdöme om mig var tvärt om mot vad jag fått höra på alla andra arbetsplatser, av både kollegor och chefer, vore det intressant att ta reda å vad det berodde på att dippen kom precis där. Och jag har insett att det faktiskt inte var hos mig det låg, utan det var hos den chefen.
Drömjobbet varade i ett och ett halvt år sedan bytte jag, på helt eget initiativ. Hade det funkat hade jag blivit kvar men situationen med arbetsplatsen fungerade inte. Jag älskade att jobba med eleverna och kollegorna var fantastiska men vi fick inte rätt förutsättningar för att göra ett bra jobb, varken från skol- eller kommunledning. När skolledningen fick veta om att jag skulle sluta undrade gymnasiechefen om mitt beslut var slutgiltigt eller om hen kunde göra något för att övertala mig att stanna. Det kändes riktigt bra att höra.
Det känns faktiskt som att saker börjar falla på plats. Nya jobbet är så otroligt givande. Från och med den här terminen är vi alltid två lärare på lektionerna. Ja, det betyder att jag är med på ganska många lektioner men jag har bara planerings- och bedömningsansvar för matten och no-ämnena. Så jag har faktiskt tid att planera och efterarbeta. Bara en sån sak!
Dessutom ska jag flytta för äntligen har jag fått en ny, större, lägenhet.
Hade det här varit för något år sedan hade jag inte kunna glädja mig åt de här bra sakerna. Katastrofsökningen hade varit i full gång och jag hade bara väntat på att något hemskt skulle hända. Väldigt typiskt för en stressad hjärna. Så är det inte idag. Istället är jag i nuet. Nu känns allt bra. Hur länge detta nu kommer vara har jag ingen aning om med det är ingen anledning till att inte njuta.
På väg till stan efter jobbet igår kom jag på mig själv med att ett stort leende på läpparna och det slog mig att jag ler när jag går till jobbet, på jobbet och när jag går hem från jobbet.
Säger som Peter LeMarc Det är så gott att må gott igen.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
söndag, mars 23, 2014
Vägen tillbaka
Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen, Närmare avgrunden, Allt faller och Att sparka på den som ligger innan du läser det här inlägget.
Natten efter att mamma och jag kom tillbaka till Ö-vik var första natten på väldigt väldigt länge jag sov mer än några minuter i stöten. Nu när jag var sjukskriven "på riktigt" kunde jag äntligen slappna av. Efter att ha blivit mentalt mosad av chefen tänkte jag att det kanske var jag som var känslig, den arbetsbelastning och press jag varit med om kanske inte alls var så farligt ändå? Att läkarna faktiskt trodde på mig var en enorm lättnad.
Tiden som heltidssjukskriven tillbringade jag hos mina föräldrar i Ö-vik. Jag behövde inte göra något alls. Pappa, som är förtidspensionär, tog hand om mig på ett sånt himla bra sätt. Det ställdes inga krav överhuvudtaget och just då var det precis vad jag behövde. När jag vaknade såg han till att det fanns frukost att äta, han sa till när det var lunch men han tjatade aldrig. Det var bara, nu är maten klar.
Min vakna tid tillbringade jag med att virka, virka och åter virka, åta när maten serverades, sedan gick jag tillbaka till virkandet.
Efter lite drygt en och en halv månads heltidssjukskrivning kände jag att jag ville testa att jobba igen. Anledningen var både att jag var rädd för att bli för bekväm i att bli omhändertagen men lika mycket berodde det på att jag faktiskt inte hade råd att vara sjukskriven speciellt mycket längre tid. Så jag pratade med min läkare och kontaktade facket som bokade in ett möte med mig och chefen för att planera min väg tillbaka till heltidsarbete.
Behöver jag säga något om hur nervös jag var inför mötet med chefen? Nä, trodde inte det.
I vilket fall, mötet bokades in. När dagen var inne var jag på plats ett tag innan (har det från pappa). Men det kom aldrig någon chef. Vi, kvinnan från facket och jag, väntade och väntade. Till slut fick hon tag på chefen. Det hade hänt något på jobbet så vi senarelade mötet till senare samma dag.
Äntligen blev så mötet av. Chefen ville inte att jag skulle tillbaka till samma arbetslag då det fortfarande var hög frånvaro bland personalen där och jag i så fall skulle behöva gå in och ta grupper när någon var borta. Istället skulle jag börja i ett arbetslag som arbetade med f-3. Jag skulle vara en resurs för de andra lärarna i arbetslaget och gå in där de ansåg att det behövdes en extra person. Jag skulle inte ha något något undervisningsansvar. Vi bestämde även hur jag, om allt fungerade bra, skulle gå upp i tid för att vara uppe på 100 procent till innan skolavslutningen.
Sagt och gjort. Jag började jobba 50 procent på f-3 och det fungerade rätt bra. Det var skönt att komma tillbaka till jobbrutinerna samtidigt som det kändes väldigt bra att inte ha något läraransvar och att inte jobba hela dagar.
Efter ungefär två veckor ringde chefen. De hade haft en EHT om en elev och kommit fram till att det vore bra för hen om jag kunde gå in och stötta. Jag skulle mer eller mindre vara en elevassistent och sitta med eleven i klassrummet och vid behov ta ut eleven och jobba utanför klassrummet. Oflexibel som jag är sa jag ja till den nya uppgiften.
Efter ytterligare cirka två veckor ringde chefen igen. En av klasslärarna hade blivit sjukskriven och chefens plan var att arbetslagets speciallärare skulle gå in och ta överklassen (vilket jag fullt ut förstod då hon hade otroligt bra hand om eleverna) och att jag istället skulle gå in som spec.lärare. Ingen övrig personal skulle tas in så eleven som bara någon vecka tidigare hade stödbehov skulle nu få klara sig själv igen. Oflexibel som jag är sa jag ja till den nya uppgiften.
Vad chefen inte berättade var att det i mina nya uppgifter även ingick att genomföra en mattediagnos på alla elever samt att ettorna skulle testas på Läsettan. Inga problem tänkte oflexibla jag, det måste ju gå att få stöd från specialpedagogen. Men nej. Hen hade aldrig genomfört LäsEttan. Det hade ingen annan personal på skolan heller, så jag var själv med att läsa in, genomföra och sammanställa resultatet. Tänk om jag varken varit oprofessionell, oflexibel eller haft problem att samarbeta, vilket bra jobb jag hade kunnat göra då.
Samtidigt som jag började jobba gick jag på samtal hos företagshälsovården. Min läkare ansåg även att jag skulle gå i KBT-samtal, något företagshälsovården också erbjöd. Men chefen sa nej till det eftersom KBT var något jag kunde ordna själv på vårdcentralen. Hen sa även nej till fortsatta samtal på företagshälsovården.
I slutet av terminen satt jag och pratade men en av arbetskamraterna från arbetslaget jag var i innan sjukskrivningen. Hen berättade att nästa läsår skulle hen vara en av två klasslärare i nuvarande trean, blivande fyran (alltså en av klasserna jag jobbat i) och att de sökte klasslärare två, som skulle undervisa i no. Hen tyckte att jag skulle prata med chefen om inte det skulle vara något för mig. Jag hade jobbat med alla treor (både i förra och nuvarande arbetslaget), hade rätt ämnen och hen ville jobba med mig. Så, när jag ändå gick upp med sammanställningen från LäsEttan sa jag att jag hört att de sökte en lärare till blivande fyran. Chefen tog då ett djupt andetag och sa att med tanke på all turbulens som varit kring mig var det ingen idé att jag sökte tjänsten, jag skulle ändå inte få den.
Ungefär samtidigt skickade chefen för vikariepoolen ett mail och sa att han ville ha ett möte med mig, chefen och min fackliga representant för att prata om det som varit och om hur vi skulle gå vidare. Jag meddelade mina arbetstider och sa att de andra inblandade fick bestämma tid då de var mer uppbokad än mig. Mötet bestämdes till efter min arbetstid. Dagen efter mötet (vid vilket chefen sa att hen kände sig trygg med att hen i varje möte med mig varit empatisk och professionell!) frågade jag om det var ok att jag kompade ut övertiden jag fick i samband med mötet dagen för skolavslutningen så att jag kunde gå hem tiden mellan att skoldagen var slut och själva avslutningen började. Svaret jag fick vara att det där mötet hade vi för din (min) skull så du kan inte räkna det som övertid. Så, det vara bara för mig att sitta på jobbet utan elever och titta in i en vägg för det fanns inga uppgifter för mig att göra.
När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag inte göra annat än skaka på huvudet. Jag kan inte med ord beskriva den där chefen. Andra jag berättat det här för skakar också på huvudet och kan inte tro att det är sant, att någon kan bete sig på det viset.
Vid båda anställningsintervjuerna jag hade inför höstterminen efter det här hände var jag öppen med att jag precis kommit tillbaka efter en sjukskrivning för utbrändhet. Tycker inte sånt är något att hymla med. Vid båda tillfällena mötte jag en väldigt stor förståelse. Jag fick till och med frågan vad jag behöver att de skulle göra för mig för att jag inte skulle hamna i samma situation igen!
Idag har jag mitt drömjobb. Jag arbetar med elever som av olika anledningar inte har behörighet till gymnasiet och jag är tillsvidareanställd på enheten där jag varit sedan januari förra året.
----
Jag vet att det inte låter som en speciell lång sjukskrivningsperiod med en och en halv månad efter en utbrändhet. Speciellt inte med tanke på hur dåligt jag faktiskt mådde men jag är helt övertygad att om det inte varit för mina föräldrar så hade det tagit mycket mycket längre tid för mig att komma tillbaka. Hur i hela friden de personer som har barn och/eller inte människor omkring sig som kan kliva in så som mina vänner och min familj gjorde klarar sig, det begriper jag inte. Jag behövde inte kliva upp och få iväg några barn till skolan, jag behövde inte se till att det fanns mat hemma eller att kläderna blev tvättade, disken diskad eller att räkningarna betalades. Allt det där tog mina föräldrar hand om. Jag slapp den stressen mitt i det kaos som var mitt inre. Det kan jag aldrig tacka dem nog mycket för.
Vad har jag lärt mig då? Jo, att ingen jäkel tackar dig för att du jobbar ihjäl dig. Ingen ringer för att tacka för alla obetalda timmar du gjort när du sitter i soffan och inte kan ta dig någonstans. I värsta fall får du tvärt emot en utskällning den dagen det inte håller längre. Så lyssna på din kropp, sätt stopp innan det gått för långt. Det finns bara en som du och hen måste du ta hand om.
Lärarnas Nyheter
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak #Blogg100
Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen, Närmare avgrunden, Allt faller och Att sparka på den som ligger innan du läser det här inlägget.
Natten efter att mamma och jag kom tillbaka till Ö-vik var första natten på väldigt väldigt länge jag sov mer än några minuter i stöten. Nu när jag var sjukskriven "på riktigt" kunde jag äntligen slappna av. Efter att ha blivit mentalt mosad av chefen tänkte jag att det kanske var jag som var känslig, den arbetsbelastning och press jag varit med om kanske inte alls var så farligt ändå? Att läkarna faktiskt trodde på mig var en enorm lättnad.
Tiden som heltidssjukskriven tillbringade jag hos mina föräldrar i Ö-vik. Jag behövde inte göra något alls. Pappa, som är förtidspensionär, tog hand om mig på ett sånt himla bra sätt. Det ställdes inga krav överhuvudtaget och just då var det precis vad jag behövde. När jag vaknade såg han till att det fanns frukost att äta, han sa till när det var lunch men han tjatade aldrig. Det var bara, nu är maten klar.
Min vakna tid tillbringade jag med att virka, virka och åter virka, åta när maten serverades, sedan gick jag tillbaka till virkandet.
Efter lite drygt en och en halv månads heltidssjukskrivning kände jag att jag ville testa att jobba igen. Anledningen var både att jag var rädd för att bli för bekväm i att bli omhändertagen men lika mycket berodde det på att jag faktiskt inte hade råd att vara sjukskriven speciellt mycket längre tid. Så jag pratade med min läkare och kontaktade facket som bokade in ett möte med mig och chefen för att planera min väg tillbaka till heltidsarbete.
Behöver jag säga något om hur nervös jag var inför mötet med chefen? Nä, trodde inte det.
I vilket fall, mötet bokades in. När dagen var inne var jag på plats ett tag innan (har det från pappa). Men det kom aldrig någon chef. Vi, kvinnan från facket och jag, väntade och väntade. Till slut fick hon tag på chefen. Det hade hänt något på jobbet så vi senarelade mötet till senare samma dag.
Äntligen blev så mötet av. Chefen ville inte att jag skulle tillbaka till samma arbetslag då det fortfarande var hög frånvaro bland personalen där och jag i så fall skulle behöva gå in och ta grupper när någon var borta. Istället skulle jag börja i ett arbetslag som arbetade med f-3. Jag skulle vara en resurs för de andra lärarna i arbetslaget och gå in där de ansåg att det behövdes en extra person. Jag skulle inte ha något något undervisningsansvar. Vi bestämde även hur jag, om allt fungerade bra, skulle gå upp i tid för att vara uppe på 100 procent till innan skolavslutningen.
Sagt och gjort. Jag började jobba 50 procent på f-3 och det fungerade rätt bra. Det var skönt att komma tillbaka till jobbrutinerna samtidigt som det kändes väldigt bra att inte ha något läraransvar och att inte jobba hela dagar.
Efter ungefär två veckor ringde chefen. De hade haft en EHT om en elev och kommit fram till att det vore bra för hen om jag kunde gå in och stötta. Jag skulle mer eller mindre vara en elevassistent och sitta med eleven i klassrummet och vid behov ta ut eleven och jobba utanför klassrummet. Oflexibel som jag är sa jag ja till den nya uppgiften.
Efter ytterligare cirka två veckor ringde chefen igen. En av klasslärarna hade blivit sjukskriven och chefens plan var att arbetslagets speciallärare skulle gå in och ta överklassen (vilket jag fullt ut förstod då hon hade otroligt bra hand om eleverna) och att jag istället skulle gå in som spec.lärare. Ingen övrig personal skulle tas in så eleven som bara någon vecka tidigare hade stödbehov skulle nu få klara sig själv igen. Oflexibel som jag är sa jag ja till den nya uppgiften.
Vad chefen inte berättade var att det i mina nya uppgifter även ingick att genomföra en mattediagnos på alla elever samt att ettorna skulle testas på Läsettan. Inga problem tänkte oflexibla jag, det måste ju gå att få stöd från specialpedagogen. Men nej. Hen hade aldrig genomfört LäsEttan. Det hade ingen annan personal på skolan heller, så jag var själv med att läsa in, genomföra och sammanställa resultatet. Tänk om jag varken varit oprofessionell, oflexibel eller haft problem att samarbeta, vilket bra jobb jag hade kunnat göra då.
Samtidigt som jag började jobba gick jag på samtal hos företagshälsovården. Min läkare ansåg även att jag skulle gå i KBT-samtal, något företagshälsovården också erbjöd. Men chefen sa nej till det eftersom KBT var något jag kunde ordna själv på vårdcentralen. Hen sa även nej till fortsatta samtal på företagshälsovården.
I slutet av terminen satt jag och pratade men en av arbetskamraterna från arbetslaget jag var i innan sjukskrivningen. Hen berättade att nästa läsår skulle hen vara en av två klasslärare i nuvarande trean, blivande fyran (alltså en av klasserna jag jobbat i) och att de sökte klasslärare två, som skulle undervisa i no. Hen tyckte att jag skulle prata med chefen om inte det skulle vara något för mig. Jag hade jobbat med alla treor (både i förra och nuvarande arbetslaget), hade rätt ämnen och hen ville jobba med mig. Så, när jag ändå gick upp med sammanställningen från LäsEttan sa jag att jag hört att de sökte en lärare till blivande fyran. Chefen tog då ett djupt andetag och sa att med tanke på all turbulens som varit kring mig var det ingen idé att jag sökte tjänsten, jag skulle ändå inte få den.
Ungefär samtidigt skickade chefen för vikariepoolen ett mail och sa att han ville ha ett möte med mig, chefen och min fackliga representant för att prata om det som varit och om hur vi skulle gå vidare. Jag meddelade mina arbetstider och sa att de andra inblandade fick bestämma tid då de var mer uppbokad än mig. Mötet bestämdes till efter min arbetstid. Dagen efter mötet (vid vilket chefen sa att hen kände sig trygg med att hen i varje möte med mig varit empatisk och professionell!) frågade jag om det var ok att jag kompade ut övertiden jag fick i samband med mötet dagen för skolavslutningen så att jag kunde gå hem tiden mellan att skoldagen var slut och själva avslutningen började. Svaret jag fick vara att det där mötet hade vi för din (min) skull så du kan inte räkna det som övertid. Så, det vara bara för mig att sitta på jobbet utan elever och titta in i en vägg för det fanns inga uppgifter för mig att göra.
När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag inte göra annat än skaka på huvudet. Jag kan inte med ord beskriva den där chefen. Andra jag berättat det här för skakar också på huvudet och kan inte tro att det är sant, att någon kan bete sig på det viset.
Vid båda anställningsintervjuerna jag hade inför höstterminen efter det här hände var jag öppen med att jag precis kommit tillbaka efter en sjukskrivning för utbrändhet. Tycker inte sånt är något att hymla med. Vid båda tillfällena mötte jag en väldigt stor förståelse. Jag fick till och med frågan vad jag behöver att de skulle göra för mig för att jag inte skulle hamna i samma situation igen!
Idag har jag mitt drömjobb. Jag arbetar med elever som av olika anledningar inte har behörighet till gymnasiet och jag är tillsvidareanställd på enheten där jag varit sedan januari förra året.
----
Jag vet att det inte låter som en speciell lång sjukskrivningsperiod med en och en halv månad efter en utbrändhet. Speciellt inte med tanke på hur dåligt jag faktiskt mådde men jag är helt övertygad att om det inte varit för mina föräldrar så hade det tagit mycket mycket längre tid för mig att komma tillbaka. Hur i hela friden de personer som har barn och/eller inte människor omkring sig som kan kliva in så som mina vänner och min familj gjorde klarar sig, det begriper jag inte. Jag behövde inte kliva upp och få iväg några barn till skolan, jag behövde inte se till att det fanns mat hemma eller att kläderna blev tvättade, disken diskad eller att räkningarna betalades. Allt det där tog mina föräldrar hand om. Jag slapp den stressen mitt i det kaos som var mitt inre. Det kan jag aldrig tacka dem nog mycket för.
Vad har jag lärt mig då? Jo, att ingen jäkel tackar dig för att du jobbar ihjäl dig. Ingen ringer för att tacka för alla obetalda timmar du gjort när du sitter i soffan och inte kan ta dig någonstans. I värsta fall får du tvärt emot en utskällning den dagen det inte håller längre. Så lyssna på din kropp, sätt stopp innan det gått för långt. Det finns bara en som du och hen måste du ta hand om.
Lärarnas Nyheter
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak #Blogg100
fredag, april 26, 2013
Att sparka på den som ligger
Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen, Närmare avgrunden och Allt faller innan du läser det här inlägget.
Chefen krävde alltså ett sjukintyg senast måndag klockan åtta andra sjukskrivningsveckan. Att vi skulle ha ett möte på företagshälsovården kl. 13 just den måndagen spelade ingen roll. Så på min första sjukskrivningsdag gjorde jag ett försök att boka en läkartid i ett landsting jag inte tillhör. Det gick inte alls. Hade jag mått bra, haft kraft och ork, hade jag säkert kunna fixa en tid en nu hade jag inget att sätta emot när personen jag pratade med sa nej.
Det blev istället mamma som, på sin arbetstid, fick ringa runt. Problemet var inte bara att jag inte var skriven inom landstinget. Ingen av dem hon pratade med förstod varför jag skulle träffa en läkare redan första veckan. De menade att i och med att jag ändå skulle åka hem kommande vecka (för mötet med chefen) skulle jag lika gärna skulle kunna träffa en läkare då, i mitt hemlandsting, eftersom läkaren kunde sjukskriva några dagar bakåt. Chefens krav var dock ett sjukintyg senast måndag morgon. En tredje komplikation var att jag inte var listad på någon hälsocentral, då jag inte varit sjuk tidigare.
Till slut hade mamma dock lyckats bråka till sig en läkartid på fredagen.
Redan på tisdagen blev jag uppringd av chefen som meddelade att hen varit i kontakt med personalkontoret "För så här får det inte gå till". Chefen krävde att vi skulle ha ett möte redan fredag samma vecka. En representant från personalkontoret skulle vara med och jag borde ha med mig arbetsplatsens skyddsombud (en av arbetskamraterna). Vi skulle prata om de fel jag begått, bland annat att jag inte meddelat i tid att jag skulle vara hemma (chefen fick alltså veta på söndagen att jag skulle vara hemma från och med måndagen) och att jag befann mig på annan ort. jag försökte säga att jag inte kunde komma ner redan på fredagen, bland annat eftersom jag hade en läkartid då för att kunna få sjukintyget hen krävde (hen var bra på att kräva saker) men chefen var inte intresserad.
Vid det här laget hade jag gått ut (pappa, en vän och jag var på en grillkiosk och åt när chefen ringde). Sedan minns jag inget förrän vi var hemma igen. Jag har fått berättat att jag hade börjat hyperventilera så pappa och min vän hade fått sätta mig i bilen. Vännen satte sig i baksätet med mig för att hålla om mig och prata ner mig (Titta på mig, nu andas vi tillsammans. Andas in. Andas ut. Tänk bara på din andning. In och ut).
Min storasyster blev rasande när hon fick höra vad som hänt så hon ringde facket som ville prata med mig. De förstod inte alls hur chefen resonerade och menade att jag inte gjort något fel. Facket pratade även med personalkontoret och när de fick höra min version såg de inte längre någon anledning att ha ett möte då jag inte gjort något fel. Den fackliga representanten berättade dock att chefen hade varit väldigt otrevlig när de pratat.
Så blev det fredag och jag skulle träffa läkaren. Bara att åka bil in till stan kändes som ett enormt projekt. Mamma tog ledigt för att följa med på läkarbesöket. Tur var det för jag bara grinade hela tiden så det var mamma som fick berätta vad som hänt. Det enda jag minns från själva besöket är att läkaren skakade på huvudet åt hela situationen. Inte heller hon kunde förstå varför det var så bråttom med sjukintyget till chefen. I vilket fall blev jag sjukskriven en vecka, eftersom jag skulle träffa en läkare på onsdagen då jag (och mamma) var i Norrköping.
Läkaren skrev ut läkarintyget, mamma tog med det till sin chef för att skanna in det, maila det till mig så att jag kunde maila det till min chef. Allt för att hen skulle bli nöjd.
Mamma och jag åkte till Norrköping för mötet på företagshälsovården med chefen. Återigen följde mamma med som stöd på mötet, jag bara grinade.
Det chefen framförde på det här mötet var att "Det ÄR tufft att vara lärare idag", något inte alla klarar av. Att jag mådde dåligt hade absolut ingenting med jobbet att göra. När psykologen frågade om chefen tyckte att jag var en bra lärare svarade hen att ja, det var jag. Jag hade bra hand med barnen och hade utvecklat undervisningen i no på ett positivt sätt. På slutet kom vi överens om att vi skulle posta det nya sjukintyget så fort vi fick det.
Onsdag träffade vi läkaren i Norrköping. Mamma följde med. Jag grinade mest. Jag blev sjukskriven några veckor och fick mediciner utskrivna. Läkaren ansåg att det var särskilt allvarligt att jag var stressad och inte kunde sova, ni vet, det som chefen ansåg vara "Vaga anledningar att hålla sig hemma för".
Precis när mamma och jag kom innanför dörren ringde chefen för hen ville veta vad läkaren sagt för att kunna planera verksamheten. Hen visste alltså sedan dagen innan att jag redan var sjukskriven veckan ut och att nästa sjukintyg senast samma fredag men behövde ringa för att kunna planera. Hen behövde alltså ha bättre förutsättningar än hen gav oss i personalen för att genomföra sina uppgifter.
Torsdag hämtade mamma och jag sjukintyget, postade det till chefen och satte oss sedan på bussen upp till Ö-vik.
Fortsättning följer...
Vägen tillbaka
Lärarnas Nyheter
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen, Närmare avgrunden och Allt faller innan du läser det här inlägget.
Chefen krävde alltså ett sjukintyg senast måndag klockan åtta andra sjukskrivningsveckan. Att vi skulle ha ett möte på företagshälsovården kl. 13 just den måndagen spelade ingen roll. Så på min första sjukskrivningsdag gjorde jag ett försök att boka en läkartid i ett landsting jag inte tillhör. Det gick inte alls. Hade jag mått bra, haft kraft och ork, hade jag säkert kunna fixa en tid en nu hade jag inget att sätta emot när personen jag pratade med sa nej.
Det blev istället mamma som, på sin arbetstid, fick ringa runt. Problemet var inte bara att jag inte var skriven inom landstinget. Ingen av dem hon pratade med förstod varför jag skulle träffa en läkare redan första veckan. De menade att i och med att jag ändå skulle åka hem kommande vecka (för mötet med chefen) skulle jag lika gärna skulle kunna träffa en läkare då, i mitt hemlandsting, eftersom läkaren kunde sjukskriva några dagar bakåt. Chefens krav var dock ett sjukintyg senast måndag morgon. En tredje komplikation var att jag inte var listad på någon hälsocentral, då jag inte varit sjuk tidigare.
Till slut hade mamma dock lyckats bråka till sig en läkartid på fredagen.
Redan på tisdagen blev jag uppringd av chefen som meddelade att hen varit i kontakt med personalkontoret "För så här får det inte gå till". Chefen krävde att vi skulle ha ett möte redan fredag samma vecka. En representant från personalkontoret skulle vara med och jag borde ha med mig arbetsplatsens skyddsombud (en av arbetskamraterna). Vi skulle prata om de fel jag begått, bland annat att jag inte meddelat i tid att jag skulle vara hemma (chefen fick alltså veta på söndagen att jag skulle vara hemma från och med måndagen) och att jag befann mig på annan ort. jag försökte säga att jag inte kunde komma ner redan på fredagen, bland annat eftersom jag hade en läkartid då för att kunna få sjukintyget hen krävde (hen var bra på att kräva saker) men chefen var inte intresserad.
Vid det här laget hade jag gått ut (pappa, en vän och jag var på en grillkiosk och åt när chefen ringde). Sedan minns jag inget förrän vi var hemma igen. Jag har fått berättat att jag hade börjat hyperventilera så pappa och min vän hade fått sätta mig i bilen. Vännen satte sig i baksätet med mig för att hålla om mig och prata ner mig (Titta på mig, nu andas vi tillsammans. Andas in. Andas ut. Tänk bara på din andning. In och ut).
Min storasyster blev rasande när hon fick höra vad som hänt så hon ringde facket som ville prata med mig. De förstod inte alls hur chefen resonerade och menade att jag inte gjort något fel. Facket pratade även med personalkontoret och när de fick höra min version såg de inte längre någon anledning att ha ett möte då jag inte gjort något fel. Den fackliga representanten berättade dock att chefen hade varit väldigt otrevlig när de pratat.
Så blev det fredag och jag skulle träffa läkaren. Bara att åka bil in till stan kändes som ett enormt projekt. Mamma tog ledigt för att följa med på läkarbesöket. Tur var det för jag bara grinade hela tiden så det var mamma som fick berätta vad som hänt. Det enda jag minns från själva besöket är att läkaren skakade på huvudet åt hela situationen. Inte heller hon kunde förstå varför det var så bråttom med sjukintyget till chefen. I vilket fall blev jag sjukskriven en vecka, eftersom jag skulle träffa en läkare på onsdagen då jag (och mamma) var i Norrköping.
Läkaren skrev ut läkarintyget, mamma tog med det till sin chef för att skanna in det, maila det till mig så att jag kunde maila det till min chef. Allt för att hen skulle bli nöjd.
Mamma och jag åkte till Norrköping för mötet på företagshälsovården med chefen. Återigen följde mamma med som stöd på mötet, jag bara grinade.
Det chefen framförde på det här mötet var att "Det ÄR tufft att vara lärare idag", något inte alla klarar av. Att jag mådde dåligt hade absolut ingenting med jobbet att göra. När psykologen frågade om chefen tyckte att jag var en bra lärare svarade hen att ja, det var jag. Jag hade bra hand med barnen och hade utvecklat undervisningen i no på ett positivt sätt. På slutet kom vi överens om att vi skulle posta det nya sjukintyget så fort vi fick det.
Onsdag träffade vi läkaren i Norrköping. Mamma följde med. Jag grinade mest. Jag blev sjukskriven några veckor och fick mediciner utskrivna. Läkaren ansåg att det var särskilt allvarligt att jag var stressad och inte kunde sova, ni vet, det som chefen ansåg vara "Vaga anledningar att hålla sig hemma för".
Precis när mamma och jag kom innanför dörren ringde chefen för hen ville veta vad läkaren sagt för att kunna planera verksamheten. Hen visste alltså sedan dagen innan att jag redan var sjukskriven veckan ut och att nästa sjukintyg senast samma fredag men behövde ringa för att kunna planera. Hen behövde alltså ha bättre förutsättningar än hen gav oss i personalen för att genomföra sina uppgifter.
Torsdag hämtade mamma och jag sjukintyget, postade det till chefen och satte oss sedan på bussen upp till Ö-vik.
Fortsättning följer...
Vägen tillbaka
Lärarnas Nyheter
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
tisdag, april 16, 2013
Allt faller
Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen och Närmare avgrunden innan du läser det här inlägget.
Efter mitt sammanbrott i samband med terminsstarten var jag alltså hemma en och en halv arbetsdag, sedan var det business as usual, jag jobbade, arbetskamraterna och kollegan var sjuka och/eller vab:ade. Jag sov fortfarande nästan ingenting.
Lärare B (se Närmare avgrunden) som tog över klassen jag erbjudit mig att ta skadade sig och blev borta en vecka. Självklart var det jag som fick hoppa in och ta klassen den veckan, eftersom jag kände till eleverna och klassen så bra. Det togs inte in någon vikarie, vi gick nu två personal kort.
När ytterligare en arbetskamrat blev sjukskriven minst en vecka fick vi i arbetslaget till en början täcka upp men till slut insåg chefen att vi var i behov av minst en vikarie och en sådan anställdes.
Vikarien började i början av februari. Tanken var att hen skulle täcka upp där det behövdes. Samma vecka skadade sig Lärare B igen och jag blev åter satt att ta den klassen.
Vikarien hade blivit lovad att inte behöva ta någon grupp på egen hand den första veckan utan skulle få "gå bredvid". För min del innebar det att jag fick vara själv i klassen (där det var insatt extraresurser men den resursen sattes på att vikariera i slöjden) samtidigt som det var tre personal i en annan stor grupp (en ordinarie lärare, en resurs som fick täcka upp för den sjukskrivna läraren samt vikarien).
Den här veckan hade jag även mitt lönesamtal och fick då veta att:
- Jag kan inte samarbeta eftersom det inte fungerade mellan mig och kollegan.
- Jag inte hade någon ledarskapsförmåga i klassrummet (i ett mail hade hen tidigare skrivit Din föreläsning om Häxprocessen gick lysande. Du kunde ju väldigt mycket och berättade mycket bra. Strongt av dig att kunna hålla klassen så skärpt genom hela föreläsningen.)
- Jag hade låg flexibilitet och utvecklingsmöjlighet (spännande att någon som inte är flexibel ändå klarar av att hoppa in i fyra olika klasser när arbetskamrater är borta)
- Jag var inte professionell, för en professionell lärare kan ta att få snöbollar kastade mot sig i klassrummet och när hen går genom korridoren (läs mer i Den sjunde arbetsplatsen).
Jag sov inte mer än totalt fyra-fem timmar den här veckan.
Vid arbetsveckans slut var jag så matt, trött och nedbruten att jag grinade när jag delade ut kontaktböckerna till eleverna. När de gått hem ringde jag till mamma och bara grinade. Hon undrade om hon skulle komma ner igen men jag sa att jag ville komma hem.
Jag ringde chefen för att meddela att jag skulle vara hemma kommande vecka men fick inte tag på honom. Sedan ringde jag några vänner och undrade om jag kunde tillbringa natten hos dem. De fick dock inte hämta mig på en gång, först skulle jag ordna på mitt skrivbord så att det skulle vara lätt för den som skulle ta mina lektioner att hitta rätt arbetsmaterial. Dessutom tror jag att jag faktiskt skrev en planering...
Några timmar och många samtal med orolig mamma senare blev jag hämtad av vännerna.
Den natten sov jag inte något alls.
Tidigt på morgonen blev jag skjutsad till cityterminalen i Stockholm. Där möttes jag upp av mamma som tillbringat natten på en buss från Ö-vik. Vi åkte upp igen med vändande buss. En resa på drygt sju timmar. Jag sov inte en blund.
Eftersom jag satt på en buss ville jag inte ringa chefen utan planerade att göra det på söndagen men innan jag hann ringa fick jag ett sms från chefen.
Hej! Jag vill prata med dig. Hör av dig till mig på /.../. Jag ringer upp så att jag tar kostnaden. / NN
Under samtalet ifrågasatte chefen mina anledningar att vara hemma. Att jag var utarbetad, stressad, utmattad inte sov var "Vaga anledningar att hålla sig hemma för". Chefen ifrågasatte även varför jag inte var kvar i Norrköping, hen ville veta vilken läkare jag varit i kontakt med och hen var väldigt upprörd över att jag inte meddelat att jag skulle vara hemma (det här var alltså på söndagen, på måndagen började min första sjukdag, första sjukveckan behövs inget sjukintyg). Dessutom menade chefen att hen inte hade fått några signaler om att jag inte mådde bra(!).
Innan vi avslutade samtalet hade chefen informerat mig att visst, jag kunde ju vara hemma en vecka men OM jag skulle vara hemma längre krävde hen sjukintyg från senast måndagsmorgon klockan åtta. Annars skulle jag få för arbetsvägran.
Fortsättning följer...
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Lärarnas Nyheter
Hundratals lärare utsätts för våld varje år
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen och Närmare avgrunden innan du läser det här inlägget.
Efter mitt sammanbrott i samband med terminsstarten var jag alltså hemma en och en halv arbetsdag, sedan var det business as usual, jag jobbade, arbetskamraterna och kollegan var sjuka och/eller vab:ade. Jag sov fortfarande nästan ingenting.
Lärare B (se Närmare avgrunden) som tog över klassen jag erbjudit mig att ta skadade sig och blev borta en vecka. Självklart var det jag som fick hoppa in och ta klassen den veckan, eftersom jag kände till eleverna och klassen så bra. Det togs inte in någon vikarie, vi gick nu två personal kort.
När ytterligare en arbetskamrat blev sjukskriven minst en vecka fick vi i arbetslaget till en början täcka upp men till slut insåg chefen att vi var i behov av minst en vikarie och en sådan anställdes.
Vikarien började i början av februari. Tanken var att hen skulle täcka upp där det behövdes. Samma vecka skadade sig Lärare B igen och jag blev åter satt att ta den klassen.
Vikarien hade blivit lovad att inte behöva ta någon grupp på egen hand den första veckan utan skulle få "gå bredvid". För min del innebar det att jag fick vara själv i klassen (där det var insatt extraresurser men den resursen sattes på att vikariera i slöjden) samtidigt som det var tre personal i en annan stor grupp (en ordinarie lärare, en resurs som fick täcka upp för den sjukskrivna läraren samt vikarien).
Den här veckan hade jag även mitt lönesamtal och fick då veta att:
- Jag kan inte samarbeta eftersom det inte fungerade mellan mig och kollegan.
- Jag inte hade någon ledarskapsförmåga i klassrummet (i ett mail hade hen tidigare skrivit Din föreläsning om Häxprocessen gick lysande. Du kunde ju väldigt mycket och berättade mycket bra. Strongt av dig att kunna hålla klassen så skärpt genom hela föreläsningen.)
- Jag hade låg flexibilitet och utvecklingsmöjlighet (spännande att någon som inte är flexibel ändå klarar av att hoppa in i fyra olika klasser när arbetskamrater är borta)
- Jag var inte professionell, för en professionell lärare kan ta att få snöbollar kastade mot sig i klassrummet och när hen går genom korridoren (läs mer i Den sjunde arbetsplatsen).
Jag sov inte mer än totalt fyra-fem timmar den här veckan.
Vid arbetsveckans slut var jag så matt, trött och nedbruten att jag grinade när jag delade ut kontaktböckerna till eleverna. När de gått hem ringde jag till mamma och bara grinade. Hon undrade om hon skulle komma ner igen men jag sa att jag ville komma hem.
Jag ringde chefen för att meddela att jag skulle vara hemma kommande vecka men fick inte tag på honom. Sedan ringde jag några vänner och undrade om jag kunde tillbringa natten hos dem. De fick dock inte hämta mig på en gång, först skulle jag ordna på mitt skrivbord så att det skulle vara lätt för den som skulle ta mina lektioner att hitta rätt arbetsmaterial. Dessutom tror jag att jag faktiskt skrev en planering...
Några timmar och många samtal med orolig mamma senare blev jag hämtad av vännerna.
Den natten sov jag inte något alls.
Tidigt på morgonen blev jag skjutsad till cityterminalen i Stockholm. Där möttes jag upp av mamma som tillbringat natten på en buss från Ö-vik. Vi åkte upp igen med vändande buss. En resa på drygt sju timmar. Jag sov inte en blund.
Eftersom jag satt på en buss ville jag inte ringa chefen utan planerade att göra det på söndagen men innan jag hann ringa fick jag ett sms från chefen.
Hej! Jag vill prata med dig. Hör av dig till mig på /.../. Jag ringer upp så att jag tar kostnaden. / NN
Under samtalet ifrågasatte chefen mina anledningar att vara hemma. Att jag var utarbetad, stressad, utmattad inte sov var "Vaga anledningar att hålla sig hemma för". Chefen ifrågasatte även varför jag inte var kvar i Norrköping, hen ville veta vilken läkare jag varit i kontakt med och hen var väldigt upprörd över att jag inte meddelat att jag skulle vara hemma (det här var alltså på söndagen, på måndagen började min första sjukdag, första sjukveckan behövs inget sjukintyg). Dessutom menade chefen att hen inte hade fått några signaler om att jag inte mådde bra(!).
Innan vi avslutade samtalet hade chefen informerat mig att visst, jag kunde ju vara hemma en vecka men OM jag skulle vara hemma längre krävde hen sjukintyg från senast måndagsmorgon klockan åtta. Annars skulle jag få för arbetsvägran.
Fortsättning följer...
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Lärarnas Nyheter
Hundratals lärare utsätts för våld varje år
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
fredag, mars 15, 2013
Närmare avgrunden
Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Läs gärna Innan sjukskrivningen och Den sjunde arbetsplatsen innan du läser det här inlägget.
Under hösten hade jag blivit tröttare och tröttare. När jag väl kom hem från jobbet somnade jag rätt ofta i soffan utan att ha hunnit äta något. Nio gånger av tio ställde jag in aktiviteter med vänner för att jag var för trött. När jag inte jobbade sov jag.
Under jullovet förändrades det.
När jag satt på bussen upp till mina föräldrar för att fira jul ringde chefen. Han undrade vad kollegan och jag sagt om de skriftliga omdömena. Anledningen var att kollegan kommit och gett honom de omdömen jag skrivit istället för att dela ut dem till eleverna, trots att jag lagt omdömena på hennes bord i klassrummet innan eleverna kom på avslutningsdagen.
Kravet från chefen att från vårterminens början ha LPP:er (lokal pedagogisk planering) till all undervisning gjorde som jag skrev tidigare att jag satt många timmar och arbetade under julledigheten. Vi skulle dessutom läsa en bok som vi skulle arbeta med den studiedag vi hade dagen innan eleverna började. Lägg till det grubblerier kring varför kollegan agerade som hon gjorde med mina skriftliga omdömen. Följden blev att jag sov mindre och mindre.
Inför vårterminen början skedde en omorganisation. En lärare (A) hade blivit långtidssjukskriven. Istället för att ta in en vikarie beslutade chefen att lärare (B) som var resurs på mina matte- och no-lektioner i sexan. Som ersättare för hen skulle lärare (C) bli resurs.
Mitt förslag till chefen jag istället skulle ta lärare (A)s klass, då jag redan var 1,5 dagar i den klassen och att lärare (B) skulle ta över min undervisning i sexan med stöd av lärare (C) avvisades med att min kunskap var viktig för årskurs sex.
Natten innan vårterminen började var ingen höjdare. Jag sov inget alls. Tankarna snurrade för mycket. På morgonen gjorde mamma frukost (pappa och hon hade följt med ner efter jul. De hade förstått vart det hela var på väg och ville hålla lite koll på mig och underlätta för mig hemma) men jag fick knappt i mig något.
Under promenaden till jobbet hade jag bara en tanke i huvudet, "Bit ihop".
Väl på jobbet isolerade jag mig från de andra för jag kände att om jag skulle prata med någon så skulle jag bryta ihop. Så fort det blev paus gick jag endera ut eller så tog jag på mig hörlurarna och arbetade med PIM.
Hela vägen hem grät jag. Väl hemma blev det mat och sedan lyckades jag sova en dryg timme. Det blev ingen sömn under natten.
Arbetsdag två. Precis som dagen innan upprepade jag hela tiden mantrat "Bit ihop" hela vägen till jobbet. jag var bland de första på plats. Satte mig i arbetsrummet. En efter en kom arbetskamraterna in. En av dem frågade hur det var och jag svarade "inge bra", kunde inte säga något mer. Arbetskamraten som satte sig bredvid mig lade handen på mitt ben och frågade "Men V, hur mår du egentligen?". Då bröt jag ihop, reste mig upp och sa att jag var tvungen att prata med chefen.
Gick till expeditionen. Mötte chefen på vägen och sa att jag behövde prata med honom, nu. "Ja, jag såg att du inte verkade må så bra igår men jag hade inte tid att prata med dig".
Vi gick in, och jag bara grinade och grinade och grinade. När jag frågade honom varför jag inte kunde ta lärare (A)s klass, med tanke på konflikten med kollegan, det som hände i klassen innan jul och framför allt, med tanke på att jag var den i personalen som varit mest i den klassen fick jag till svar "Jag anser inte att man ska fly från saker".
De som känner mig _vet_ att jag inte är en person som flyr från saker...
det hela slutade med en akuttid på företagshälsovården och att chefen ringde efter mina föräldrar så de kunde hämta mig. Vi bestämde också att jag skulle vara hemma de två följande dagarna men komma på ett möte med kollegan som var planerad till den andra sjukdagen.
På det mötet fick jag bland annat höra att anledningen till att jag inte blev klar med de skriftliga omdömena tidigare än dagen innan avslutningen berodde på dålig planering från min sida. Kollegan hade VAB:at några dagar och skrivit sina omdömen då, jag har tyvärr inga barn att VAB:a för...
Dagen efter mötet var jag tillbaka på jobbet.
fortsättning följer...
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Läs gärna Innan sjukskrivningen och Den sjunde arbetsplatsen innan du läser det här inlägget.
Under hösten hade jag blivit tröttare och tröttare. När jag väl kom hem från jobbet somnade jag rätt ofta i soffan utan att ha hunnit äta något. Nio gånger av tio ställde jag in aktiviteter med vänner för att jag var för trött. När jag inte jobbade sov jag.
Under jullovet förändrades det.
När jag satt på bussen upp till mina föräldrar för att fira jul ringde chefen. Han undrade vad kollegan och jag sagt om de skriftliga omdömena. Anledningen var att kollegan kommit och gett honom de omdömen jag skrivit istället för att dela ut dem till eleverna, trots att jag lagt omdömena på hennes bord i klassrummet innan eleverna kom på avslutningsdagen.
Kravet från chefen att från vårterminens början ha LPP:er (lokal pedagogisk planering) till all undervisning gjorde som jag skrev tidigare att jag satt många timmar och arbetade under julledigheten. Vi skulle dessutom läsa en bok som vi skulle arbeta med den studiedag vi hade dagen innan eleverna började. Lägg till det grubblerier kring varför kollegan agerade som hon gjorde med mina skriftliga omdömen. Följden blev att jag sov mindre och mindre.
Inför vårterminen början skedde en omorganisation. En lärare (A) hade blivit långtidssjukskriven. Istället för att ta in en vikarie beslutade chefen att lärare (B) som var resurs på mina matte- och no-lektioner i sexan. Som ersättare för hen skulle lärare (C) bli resurs.
Mitt förslag till chefen jag istället skulle ta lärare (A)s klass, då jag redan var 1,5 dagar i den klassen och att lärare (B) skulle ta över min undervisning i sexan med stöd av lärare (C) avvisades med att min kunskap var viktig för årskurs sex.
Natten innan vårterminen började var ingen höjdare. Jag sov inget alls. Tankarna snurrade för mycket. På morgonen gjorde mamma frukost (pappa och hon hade följt med ner efter jul. De hade förstått vart det hela var på väg och ville hålla lite koll på mig och underlätta för mig hemma) men jag fick knappt i mig något.
Under promenaden till jobbet hade jag bara en tanke i huvudet, "Bit ihop".
Väl på jobbet isolerade jag mig från de andra för jag kände att om jag skulle prata med någon så skulle jag bryta ihop. Så fort det blev paus gick jag endera ut eller så tog jag på mig hörlurarna och arbetade med PIM.
Hela vägen hem grät jag. Väl hemma blev det mat och sedan lyckades jag sova en dryg timme. Det blev ingen sömn under natten.
Arbetsdag två. Precis som dagen innan upprepade jag hela tiden mantrat "Bit ihop" hela vägen till jobbet. jag var bland de första på plats. Satte mig i arbetsrummet. En efter en kom arbetskamraterna in. En av dem frågade hur det var och jag svarade "inge bra", kunde inte säga något mer. Arbetskamraten som satte sig bredvid mig lade handen på mitt ben och frågade "Men V, hur mår du egentligen?". Då bröt jag ihop, reste mig upp och sa att jag var tvungen att prata med chefen.
Gick till expeditionen. Mötte chefen på vägen och sa att jag behövde prata med honom, nu. "Ja, jag såg att du inte verkade må så bra igår men jag hade inte tid att prata med dig".
Vi gick in, och jag bara grinade och grinade och grinade. När jag frågade honom varför jag inte kunde ta lärare (A)s klass, med tanke på konflikten med kollegan, det som hände i klassen innan jul och framför allt, med tanke på att jag var den i personalen som varit mest i den klassen fick jag till svar "Jag anser inte att man ska fly från saker".
De som känner mig _vet_ att jag inte är en person som flyr från saker...
det hela slutade med en akuttid på företagshälsovården och att chefen ringde efter mina föräldrar så de kunde hämta mig. Vi bestämde också att jag skulle vara hemma de två följande dagarna men komma på ett möte med kollegan som var planerad till den andra sjukdagen.
På det mötet fick jag bland annat höra att anledningen till att jag inte blev klar med de skriftliga omdömena tidigare än dagen innan avslutningen berodde på dålig planering från min sida. Kollegan hade VAB:at några dagar och skrivit sina omdömen då, jag har tyvärr inga barn att VAB:a för...
Dagen efter mötet var jag tillbaka på jobbet.
fortsättning följer...
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
söndag, februari 10, 2013
Den sjunde arbetsplatsen
Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Läs gärna det första inlägget, Innan sjukskrivningen också.
Augusti 2011 började jag arbeta på skola nummer sju på fem år. Måndag-onsdag skulle jag undervisa i matematik och NO i sexan, torsdagar skulle jag undervisa NO i fyran och fredagar skulle jag vara i trean och då undervisa i NO och svenska/matte. Det betydde att jag skulle undervisa ungefär 80 elever. 80 elever att lära mig namnet på, att lära känna, att anpassa lektionerna efter.
I sexan var jag även klassföreståndare och delade den uppgiften med en annan lärare. Hen gjorde det väldigt tydligt från start att det var hen som bestämde eftersom hen hade haft klassen i flera år. Så det var bara för mig att anpassa mig.
Det var oroligt i den där klassen. de hade haft många lärare (förutom hen jag jobbade med då). Inför det här läsåret hade en dryg handfull elever slutat och lika många nya hade börjat så det var många roller i klassen som testades, hierarkier som skulle bestämmas etc.
Lägg till det att det var mycket sjukfrånvaro bland personalen. Var det inte VAB så var det på grund av egen sjukdom. Jag tror inte att vi var full personalstyrka en hel vecka under hela höstterminen. Det innebar det att vi som var på jobbet fick täcka upp för de som var sjuka eller VABade. Då fanns det tre alternativa lösningar.
Alternativ ett var att vi lärare tog lektioner när vi hade planeringstid, då fick vi göra planeringar och rättningar efter arbetstid.
Vid alternativ två fick någon av de som jobbade i "Lilla gruppen" ta den klass som stod utan lärare. Lärarna i Lilla gruppen var endera med ute i klasserna för att stötta elever eller så fick eleverna gå till dem och jobba. När lärarna där täckte upp för sjuka eller VABande lärare fick det till följd elever som behövde jobba i en mindre grupp fick vara kvar i klassen (gissa hur det påverkade gruppen) eller att det inte gick att dela upp klassen i två grupper som man hade planerat, eftersom extraresursen behövdes på annat håll.
Alternativ nummer tre var att specialläraren fick gå in och ta klassen. Då fick inte de elever som behövde stöd, och som hade de inskrivet i sitt åtgärdsprogram, den hjälp de hade rätt till och så väl behövde.
Alternativet att ta in en vikarie var bara aktuellt om någon var sjuk en längre period.
Eftersom min planeringstid försvann så ofta blev tiden på arbetsplatsen bara längre och längre. Jag började vara på plats en timme, eller mer, innan jag började. Ofta stannade jag även kvar två-tre timmar för att planera och/eller rätta det som inte hunnits med inom arbetstiden.
Jag blev bara tröttare och tröttare. Jag somnade när jag kom hem, vaknade i soffan mitt i natten, hungrig. Allt som ofta tog jag mig en macka, sedan direkt till sängen för att fortsätta sova. När klockan ringde på morgonen fick jag fullkomligt slita mig upp, trots att jag sovit många timmar.
Dessutom kände jag att upplägget i sexan inte fungerade. Att ha all NO och matte i långa pass sist på dagen är inte optimalt. Men när jag tog upp det med kollegan (som inte jobbade heltid) fick jag bara höra att det inte gick att göra några schemaändringar för då skulle hen behöva ändra sina arbetstider och det gick inte ihop med privatlivet.
När jullovet närmade sig var det dags att skriva de skriftliga omdömena men tro inte att vi fick en mall att skriva efter. Nej då, vi fick sitta var för sig och skriva så gott vi kunde själva. Tre av oss samarbetade så våra omdömen såg i alla fall snarlika ut. Men det var ett tidsödande arbete så mina timmar på jobbet blev bara längre och längre.
När jag kom hem sov jag. Helgerna sov jag, om jag inte gick och jobbade några timmar. När föräldrarna ringde väckte de mig så gott som varje gång, oavsett vilken tid på dygnet de ringde. När vänner hörde av sig och ville hitta på något var standardsvaret att jag inte orkade.
Sista veckan innan jul inträffade en riktigt jobbig sak. Det var två dagar innan julavslutningen. Efter en stökig lektion i sexan var skoldagen slut. Jag stod och torkade av whiteboard-tavlan när det small till mindre än en meter från mitt huvud. Någon hade kastat in en hård snöboll i klassrummet, mot mig, och träffat tavlan. Jag behöver nog inte påpeka hur rädd och förbannad jag blev. De elever som var kvar i korridoren körde jag ut, packade ihop det jag hade i klassrummet och gick till arbetsrummet. Grejen var bara den att hela vägen från klassrummet till arbetsrummet blev vartenda fönster jag passerade pepprat med snöbollar.
Jag ringde chefen och berättade vad som hänt, "Det var ju inte bra" fick jag till svar och att hen skulle ringa föräldern till eleven som kastat in snöbollen i klassrummet.
Dagen efter skulle kollegan och jag gå till badhuset med klassen. Jag sa till chefen att jag inte kände mig bekväm med att följa med efter det som hänt, att jag inte kunde garantera säkerheten för mig själv eller badhusets övriga besökare. Hen sa då att jag skulle ta det med kollegan dagen därpå.
På morgonmötet dagen efter berättade jag för arbetslaget vad som hänt. De blev lika upprörda som jag (inte kollegan då som satt och ritade i sitt block). För dem var det självklart att jag inte skulle följa med till badhuset. De väckte till och med frågan om klassen alls skulle få gå och bada.
Efter att ha diskuterat frågan bestämde vi enhälligt att badet var inställt.
Morgonmötet var slut och vi gick till gymnastiksalen för att repa julavslutningen som var kommande dag. På väg dit kom specialpedagogen och undrade hur jag ställde mig till att hon skulle följa med klassen till badhuset. Jag svarade att det inte skulle kännas bra, att eleverna ena dagen kastar snöbollar mot läraren och nästa får gå och bada. Som om inget hade hänt. Specialpedagogen sa då att konsekvenser måste komma i samband med det man gjort och undrade om eleverna skulle förstå varför de inte fick gå och bada (eleverna vi pratade om gick alltså i sexan). Jag svarade att det beror ju på vad man säger. Specialpedagogen skulle fundera och återkomma.
När vi kom tillbaka från avslutningsrepetitionen kom specialpedagogen fram till mig och sa att chefen hade beslutat att hen (specialpedagogen) och kollegan skulle gå med klassen till badhuset, för det här var en klass som behövde få känna att de lyckas och att de skulle lyftas med glädje...
De hade alltså diskuterat frågan utan mig. De hade inte ens tänkt tanken på att inkludera mig (sa chefen på en direkt fråga från mig). De hade inte ens tänkt tanken på att fråga mig vilka elever som hade kastat så att de hade fått stanna kvar medan de andra fick gå och bada (sa chefen på en direkt fråga från mig). När jag påpekade att eleverna hånskrattade åt oss, att de sa att det spelar ingen roll vad de gör, vi kan ändå inte göra något åt det fick jag till svar att hen (chefen) ju hade ringt hem till föräldrarna till eleven som kastat snöbollen i klassrummet.
Jag mådde verkligen dåligt den dagen. Tack och lov för de underbara arbetskamraterna jag hade där. Jag fick så mycket stöd, värme och omtanke av dem att jag inte vill tänka på hur jag hade mått annars.
Jullovet kom och jag mådde verkligen inte bra. Inget orkade jag. Men. Jag jobbade flera timmar om dagen. Chefen hade nämligen informerat oss om att vi efter jul skulle ha en lokal pedagogisk planering (LPP) till all undervisning från och med vårterminens start. Fick vi någon tid till att skriva några LPP:er? Nej. Innan jul var det full upp med att hoppa in för sjuka och/eller VAB:ande kollegor och att skriva omdömen. Efter jul hade vi en studiedag innan eleverna började men den studiedagen var fullplanerad med andra saker. Av chefen.
Så, jag satt vid datorn och skrev och grät och skrev.
Fortsättning följer...
Närmare avgrunden
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Lärarnas Nyheter
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Läs gärna det första inlägget, Innan sjukskrivningen också.
Augusti 2011 började jag arbeta på skola nummer sju på fem år. Måndag-onsdag skulle jag undervisa i matematik och NO i sexan, torsdagar skulle jag undervisa NO i fyran och fredagar skulle jag vara i trean och då undervisa i NO och svenska/matte. Det betydde att jag skulle undervisa ungefär 80 elever. 80 elever att lära mig namnet på, att lära känna, att anpassa lektionerna efter.
I sexan var jag även klassföreståndare och delade den uppgiften med en annan lärare. Hen gjorde det väldigt tydligt från start att det var hen som bestämde eftersom hen hade haft klassen i flera år. Så det var bara för mig att anpassa mig.
Det var oroligt i den där klassen. de hade haft många lärare (förutom hen jag jobbade med då). Inför det här läsåret hade en dryg handfull elever slutat och lika många nya hade börjat så det var många roller i klassen som testades, hierarkier som skulle bestämmas etc.
Lägg till det att det var mycket sjukfrånvaro bland personalen. Var det inte VAB så var det på grund av egen sjukdom. Jag tror inte att vi var full personalstyrka en hel vecka under hela höstterminen. Det innebar det att vi som var på jobbet fick täcka upp för de som var sjuka eller VABade. Då fanns det tre alternativa lösningar.
Alternativ ett var att vi lärare tog lektioner när vi hade planeringstid, då fick vi göra planeringar och rättningar efter arbetstid.
Vid alternativ två fick någon av de som jobbade i "Lilla gruppen" ta den klass som stod utan lärare. Lärarna i Lilla gruppen var endera med ute i klasserna för att stötta elever eller så fick eleverna gå till dem och jobba. När lärarna där täckte upp för sjuka eller VABande lärare fick det till följd elever som behövde jobba i en mindre grupp fick vara kvar i klassen (gissa hur det påverkade gruppen) eller att det inte gick att dela upp klassen i två grupper som man hade planerat, eftersom extraresursen behövdes på annat håll.
Alternativ nummer tre var att specialläraren fick gå in och ta klassen. Då fick inte de elever som behövde stöd, och som hade de inskrivet i sitt åtgärdsprogram, den hjälp de hade rätt till och så väl behövde.
Alternativet att ta in en vikarie var bara aktuellt om någon var sjuk en längre period.
Eftersom min planeringstid försvann så ofta blev tiden på arbetsplatsen bara längre och längre. Jag började vara på plats en timme, eller mer, innan jag började. Ofta stannade jag även kvar två-tre timmar för att planera och/eller rätta det som inte hunnits med inom arbetstiden.
Jag blev bara tröttare och tröttare. Jag somnade när jag kom hem, vaknade i soffan mitt i natten, hungrig. Allt som ofta tog jag mig en macka, sedan direkt till sängen för att fortsätta sova. När klockan ringde på morgonen fick jag fullkomligt slita mig upp, trots att jag sovit många timmar.
Dessutom kände jag att upplägget i sexan inte fungerade. Att ha all NO och matte i långa pass sist på dagen är inte optimalt. Men när jag tog upp det med kollegan (som inte jobbade heltid) fick jag bara höra att det inte gick att göra några schemaändringar för då skulle hen behöva ändra sina arbetstider och det gick inte ihop med privatlivet.
När jullovet närmade sig var det dags att skriva de skriftliga omdömena men tro inte att vi fick en mall att skriva efter. Nej då, vi fick sitta var för sig och skriva så gott vi kunde själva. Tre av oss samarbetade så våra omdömen såg i alla fall snarlika ut. Men det var ett tidsödande arbete så mina timmar på jobbet blev bara längre och längre.
När jag kom hem sov jag. Helgerna sov jag, om jag inte gick och jobbade några timmar. När föräldrarna ringde väckte de mig så gott som varje gång, oavsett vilken tid på dygnet de ringde. När vänner hörde av sig och ville hitta på något var standardsvaret att jag inte orkade.
Sista veckan innan jul inträffade en riktigt jobbig sak. Det var två dagar innan julavslutningen. Efter en stökig lektion i sexan var skoldagen slut. Jag stod och torkade av whiteboard-tavlan när det small till mindre än en meter från mitt huvud. Någon hade kastat in en hård snöboll i klassrummet, mot mig, och träffat tavlan. Jag behöver nog inte påpeka hur rädd och förbannad jag blev. De elever som var kvar i korridoren körde jag ut, packade ihop det jag hade i klassrummet och gick till arbetsrummet. Grejen var bara den att hela vägen från klassrummet till arbetsrummet blev vartenda fönster jag passerade pepprat med snöbollar.
Jag ringde chefen och berättade vad som hänt, "Det var ju inte bra" fick jag till svar och att hen skulle ringa föräldern till eleven som kastat in snöbollen i klassrummet.
Dagen efter skulle kollegan och jag gå till badhuset med klassen. Jag sa till chefen att jag inte kände mig bekväm med att följa med efter det som hänt, att jag inte kunde garantera säkerheten för mig själv eller badhusets övriga besökare. Hen sa då att jag skulle ta det med kollegan dagen därpå.
På morgonmötet dagen efter berättade jag för arbetslaget vad som hänt. De blev lika upprörda som jag (inte kollegan då som satt och ritade i sitt block). För dem var det självklart att jag inte skulle följa med till badhuset. De väckte till och med frågan om klassen alls skulle få gå och bada.
Efter att ha diskuterat frågan bestämde vi enhälligt att badet var inställt.
Morgonmötet var slut och vi gick till gymnastiksalen för att repa julavslutningen som var kommande dag. På väg dit kom specialpedagogen och undrade hur jag ställde mig till att hon skulle följa med klassen till badhuset. Jag svarade att det inte skulle kännas bra, att eleverna ena dagen kastar snöbollar mot läraren och nästa får gå och bada. Som om inget hade hänt. Specialpedagogen sa då att konsekvenser måste komma i samband med det man gjort och undrade om eleverna skulle förstå varför de inte fick gå och bada (eleverna vi pratade om gick alltså i sexan). Jag svarade att det beror ju på vad man säger. Specialpedagogen skulle fundera och återkomma.
När vi kom tillbaka från avslutningsrepetitionen kom specialpedagogen fram till mig och sa att chefen hade beslutat att hen (specialpedagogen) och kollegan skulle gå med klassen till badhuset, för det här var en klass som behövde få känna att de lyckas och att de skulle lyftas med glädje...
De hade alltså diskuterat frågan utan mig. De hade inte ens tänkt tanken på att inkludera mig (sa chefen på en direkt fråga från mig). De hade inte ens tänkt tanken på att fråga mig vilka elever som hade kastat så att de hade fått stanna kvar medan de andra fick gå och bada (sa chefen på en direkt fråga från mig). När jag påpekade att eleverna hånskrattade åt oss, att de sa att det spelar ingen roll vad de gör, vi kan ändå inte göra något åt det fick jag till svar att hen (chefen) ju hade ringt hem till föräldrarna till eleven som kastat snöbollen i klassrummet.
Jag mådde verkligen dåligt den dagen. Tack och lov för de underbara arbetskamraterna jag hade där. Jag fick så mycket stöd, värme och omtanke av dem att jag inte vill tänka på hur jag hade mått annars.
Jullovet kom och jag mådde verkligen inte bra. Inget orkade jag. Men. Jag jobbade flera timmar om dagen. Chefen hade nämligen informerat oss om att vi efter jul skulle ha en lokal pedagogisk planering (LPP) till all undervisning från och med vårterminens start. Fick vi någon tid till att skriva några LPP:er? Nej. Innan jul var det full upp med att hoppa in för sjuka och/eller VAB:ande kollegor och att skriva omdömen. Efter jul hade vi en studiedag innan eleverna började men den studiedagen var fullplanerad med andra saker. Av chefen.
Så, jag satt vid datorn och skrev och grät och skrev.
Fortsättning följer...
Närmare avgrunden
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Lärarnas Nyheter
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
onsdag, februari 06, 2013
Innan sjukskrivningen
Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Det är lite drygt ett år sedan. Där stod jag i klassrummet. Skolveckan var slut, barnen skulle gå hem. Jag delade ut deras kontaktböcker samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder.
Plockade ihop mina saker i klassrummet. Gick till personalrummet. Ringde till mamma nästan 70 mil bort. "Jag vill komma hem".
Hur hade jag då hamnat där?
Svaret på den frågan blir varken enkelt eller kortfattat.
Hösten 2006 fick jag mitt första lärarvikariat. Det var på en termin. När vi kom till december visste jag inte vad jag skulle göra i januari så jag gjorde som jag gjort sedan innan jag började på universitetet. Jag jobbade inom äldreomsorgen under jullovet.
I januari ringde de från en annan skola. Skulle jag kunna tänka mig att börja hos dem efter trettonhelgen?
Så där fortsatte det. Under terminerna arbetade jag heltid inom skolan, jul- och sommarloven tillbringade jag med att arbeta inom äldreomsorgen. För i december visste jag inte vad jag skulle göra i januari, i juni visste jag inte vad jag skulle göra i augusti.
Ett år jobbade jag julhelgen inom hemtjänsten när jag var hos föräldrarna, nyårshelgen jobbade jag på ett äldreboende i Norrköping.
Eller när de ringde från en skola vecka innan skolan skulle börja och undrade om jag kunde jobba hos dem. Så jag jobbade mitt sista pass inom hemtjänsten på söndagen, åkte jag hem, åt lite, blev skjutsad till bussen som tog mig till nattåget söderut. När tåget ankom till Norrköping tidigt måndag morgon tog jag resväskan och gick direkt till skolan för att börja min första arbetsdag där.
Det har blivit nio skolor på sju år. Ständigt nya elever, arbetskamrater, föräldrar, arbetssätt, rutiner, kulturer. Alltid börja om. Samtidigt som jag inte hade någon ledighet. Jobbade jul och/eller nyår, jobbade heltid hela somrarna.
Fortsättning följer...
Den sjunde arbetsplatsen
Närmare avgrunden
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Det är lite drygt ett år sedan. Där stod jag i klassrummet. Skolveckan var slut, barnen skulle gå hem. Jag delade ut deras kontaktböcker samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder.
Plockade ihop mina saker i klassrummet. Gick till personalrummet. Ringde till mamma nästan 70 mil bort. "Jag vill komma hem".
Hur hade jag då hamnat där?
Svaret på den frågan blir varken enkelt eller kortfattat.
Hösten 2006 fick jag mitt första lärarvikariat. Det var på en termin. När vi kom till december visste jag inte vad jag skulle göra i januari så jag gjorde som jag gjort sedan innan jag började på universitetet. Jag jobbade inom äldreomsorgen under jullovet.
I januari ringde de från en annan skola. Skulle jag kunna tänka mig att börja hos dem efter trettonhelgen?
Så där fortsatte det. Under terminerna arbetade jag heltid inom skolan, jul- och sommarloven tillbringade jag med att arbeta inom äldreomsorgen. För i december visste jag inte vad jag skulle göra i januari, i juni visste jag inte vad jag skulle göra i augusti.
Ett år jobbade jag julhelgen inom hemtjänsten när jag var hos föräldrarna, nyårshelgen jobbade jag på ett äldreboende i Norrköping.
Eller när de ringde från en skola vecka innan skolan skulle börja och undrade om jag kunde jobba hos dem. Så jag jobbade mitt sista pass inom hemtjänsten på söndagen, åkte jag hem, åt lite, blev skjutsad till bussen som tog mig till nattåget söderut. När tåget ankom till Norrköping tidigt måndag morgon tog jag resväskan och gick direkt till skolan för att börja min första arbetsdag där.
Det har blivit nio skolor på sju år. Ständigt nya elever, arbetskamrater, föräldrar, arbetssätt, rutiner, kulturer. Alltid börja om. Samtidigt som jag inte hade någon ledighet. Jobbade jul och/eller nyår, jobbade heltid hela somrarna.
Fortsättning följer...
Den sjunde arbetsplatsen
Närmare avgrunden
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)