fredag, april 26, 2013

Att sparka på den som ligger

Välkommen till SjukskrivningsBloggen

Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen, Närmare avgrunden och Allt faller innan du läser det här inlägget.

Chefen krävde alltså ett sjukintyg senast måndag klockan åtta andra sjukskrivningsveckan. Att vi skulle ha ett möte på företagshälsovården kl. 13 just den måndagen spelade ingen roll. Så på min första sjukskrivningsdag gjorde jag ett försök att boka en läkartid i ett landsting jag inte tillhör. Det gick inte alls. Hade jag mått bra, haft kraft och ork, hade jag säkert kunna fixa en tid en nu hade jag inget att sätta emot när personen jag pratade med sa nej.

Det blev istället mamma som, på sin arbetstid, fick ringa runt. Problemet var inte bara att jag inte var skriven inom landstinget. Ingen av dem hon pratade med förstod varför jag skulle träffa en läkare redan första veckan. De menade att i och med att jag ändå skulle åka hem kommande vecka (för mötet med chefen) skulle jag lika gärna skulle kunna träffa en läkare då, i mitt hemlandsting, eftersom läkaren kunde sjukskriva några dagar bakåt. Chefens krav var dock ett sjukintyg senast måndag morgon. En tredje komplikation var att jag inte var listad på någon hälsocentral, då jag inte varit sjuk tidigare.

Till slut hade mamma dock lyckats bråka till sig en läkartid på fredagen.

Redan på tisdagen blev jag uppringd av chefen som meddelade att hen varit i kontakt med personalkontoret "För så här får det inte gå till". Chefen krävde att vi skulle ha ett möte redan fredag samma vecka. En representant från personalkontoret skulle vara med och jag borde ha med mig arbetsplatsens skyddsombud (en av arbetskamraterna). Vi skulle prata om de fel jag begått, bland annat att jag inte meddelat i tid att jag skulle vara hemma (chefen fick alltså veta på söndagen att jag skulle vara hemma från och med måndagen) och att jag befann mig på annan ort. jag försökte säga att jag inte kunde komma ner redan på fredagen, bland annat eftersom jag hade en läkartid då för att kunna få sjukintyget hen krävde (hen var bra på att kräva saker) men chefen var inte intresserad.

Vid det här laget hade jag gått ut (pappa, en vän och jag var på en grillkiosk och åt när chefen ringde). Sedan minns jag inget förrän vi var hemma igen. Jag har fått berättat att jag hade börjat hyperventilera så pappa och min vän hade fått sätta mig i bilen. Vännen satte sig i baksätet med mig för att hålla om mig och prata ner mig (Titta på mig, nu andas vi tillsammans. Andas in. Andas ut. Tänk bara på din andning. In och ut).

Min storasyster blev rasande när hon fick höra vad som hänt så hon ringde facket som ville prata med mig. De förstod inte alls hur chefen resonerade och menade att jag inte gjort något fel. Facket pratade även med personalkontoret och när de fick höra min version såg de inte längre någon anledning att ha ett möte då jag inte gjort något fel. Den fackliga representanten berättade dock att chefen hade varit väldigt otrevlig när de pratat.

Så blev det fredag och jag skulle träffa läkaren. Bara att åka bil in till stan kändes som ett enormt projekt. Mamma tog ledigt för att följa med på läkarbesöket. Tur var det för jag bara grinade hela tiden så det var mamma som fick berätta vad som hänt. Det enda jag minns från själva besöket är att läkaren skakade på huvudet åt hela situationen. Inte heller hon kunde förstå varför det var så bråttom med sjukintyget till chefen. I vilket fall blev jag sjukskriven en vecka, eftersom jag skulle träffa en läkare på onsdagen då jag (och mamma) var i Norrköping.

Läkaren skrev ut läkarintyget, mamma tog med det till sin chef för att skanna in det, maila det till mig så att jag kunde maila det till min chef. Allt för att hen skulle bli nöjd.

Mamma och jag åkte till Norrköping för mötet på företagshälsovården med chefen. Återigen följde mamma med som stöd på mötet, jag bara grinade.

Det chefen framförde på det här mötet var att "Det ÄR tufft att vara lärare idag", något inte alla klarar av. Att jag mådde dåligt hade absolut ingenting med jobbet att göra. När psykologen frågade om chefen tyckte att jag var en bra lärare svarade hen att ja, det var jag. Jag hade bra hand med barnen och hade utvecklat undervisningen i no på ett positivt sätt. På slutet kom vi överens om att vi skulle posta det nya sjukintyget så fort vi fick det.

Onsdag träffade vi läkaren i Norrköping. Mamma följde med. Jag grinade mest. Jag blev sjukskriven några veckor och fick mediciner utskrivna. Läkaren ansåg att det var särskilt allvarligt att jag var stressad och inte kunde sova, ni vet, det som chefen ansåg vara "Vaga anledningar att hålla sig hemma för".

Precis när mamma och jag kom innanför dörren ringde chefen för hen ville veta vad läkaren sagt för att kunna planera verksamheten. Hen visste alltså sedan dagen innan att jag redan var sjukskriven veckan ut och att nästa sjukintyg senast samma fredag men behövde ringa för att kunna planera. Hen behövde alltså ha bättre förutsättningar än hen gav oss i personalen för att genomföra sina uppgifter.

Torsdag hämtade mamma och jag sjukintyget, postade det till chefen och satte oss sedan på bussen upp till Ö-vik.

Fortsättning följer...

Vägen tillbaka

Lärarnas Nyheter
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot

Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak

6 kommentarer:

Kattis sa...

Så gräsligt!

Jag sprang rakt in i den så berömda väggen, med full kraft, nu för många år sedan, av många orsaker, men hade då en mycket omtänksam och förstående rektor, som gjorde allt, och lite till, för just mig och min arbetssituation. Det var nog så jobbigt, ändå, oavsett. Jag är honom evigt tacksam!

lasse sa...

Det är hemskt hur människor blir behandlade, i detta fall Du !
Har n'stan samma upplevelse i "bakfickan" och det kommer att förfölja mig livet ut.
Vi måste stå på oss mer !

Vonkis sa...

Kattis
Ja, det hade ju inte skadat om chefen hade varit bara lite empatisk i alla fall.

lasse
Visst är det spännande när chefer ställer högre krav på sin personal än de själva kan leva upp till. Jag hoppas du får hjälp att bearbeta dina upplevelser, det har jag fått och det har absolut fått mig att må bättre. De här inläggen är ett sätt för mig att få ordentligt avslut på det jag varit med om.

Jorma sa...

Jag har följt din historia från början. Det är hemskt att man inte ser vad som håller på att hända i skolan och sjukvård. Fler barn, och fler patienter men färre i personalen. Kan de inte se att den matematiken inte går ihop????
Jag tillhör de som haft tur, de gånger jag klappat ihop har jag haft förståelse från jobbet - med reservation såklart. Men det har funkat. Något av en fördel att vara i den privata sektorn. Jag känner med dig!
Kramar!

Ruta Ett sa...

Jag kan nästan inte läsa dina inlägg för jag får såna flash backs till min egen situation 2003 och framåt.
Jag hoppas att du får all hjälp du kan behöva - nånting som verkligen lyste med sin frånvaro i mitt fall.
Stor sympatikram härifrån

linusson sa...

Jag är så tacksam att jag har en chef som är mån om sin personal och intresserad av verksamheten. Hon uppmanar oss att ta ledigt ex vid klämdagar och jul, visst tjänar hon på att vi tar ledigt vid dessa dagar eftersom vi inte behöver vikarie.

När jag har varit på utbildning som fackligt ombud har jag hört så många skräck exempel på chefer. Funderar på att byta kommun för att få upp lönen men tänk om jag får den där chefen inte har bra hand om människor.