Den sjunde arbetsplatsen

Välkommen till SjukskrivningsBloggen

Läs gärna det första inlägget, Innan sjukskrivningen också.

Augusti 2011 började jag arbeta på skola nummer sju på fem år. Måndag-onsdag skulle jag undervisa i matematik och NO i sexan, torsdagar skulle jag undervisa NO i fyran och fredagar skulle jag vara i trean och då undervisa i NO och svenska/matte. Det betydde att jag skulle undervisa ungefär 80 elever. 80 elever att lära mig namnet på, att lära känna, att anpassa lektionerna efter.

I sexan var jag även klassföreståndare och delade den uppgiften med en annan lärare. Hen gjorde det väldigt tydligt från start att det var hen som bestämde eftersom hen hade haft klassen i flera år. Så det var bara för mig att anpassa mig.

Det var oroligt i den där klassen. de hade haft många lärare (förutom hen jag jobbade med då). Inför det här läsåret hade en dryg handfull elever slutat och lika många nya hade börjat så det var många roller i klassen som testades, hierarkier som skulle bestämmas etc.

Lägg till det att det var mycket sjukfrånvaro bland personalen. Var det inte VAB så var det på grund av egen sjukdom. Jag tror inte att vi var full personalstyrka en hel vecka under hela höstterminen. Det innebar det att vi som var på jobbet fick täcka upp för de som var sjuka eller VABade. Då fanns det tre alternativa lösningar.

Alternativ ett var att vi lärare tog lektioner när vi hade planeringstid, då fick vi göra planeringar och rättningar efter arbetstid.

Vid alternativ två fick någon av de som jobbade i "Lilla gruppen" ta den klass som stod utan lärare. Lärarna i Lilla gruppen var endera med ute i klasserna för att stötta elever eller så fick eleverna gå till dem och jobba. När lärarna där täckte upp för sjuka eller VABande lärare fick det till följd elever som behövde jobba i en mindre grupp fick vara kvar i klassen (gissa hur det påverkade gruppen) eller att det inte gick att dela upp klassen i två grupper som man hade planerat, eftersom extraresursen behövdes på annat håll.

Alternativ nummer tre var att specialläraren fick gå in och ta klassen. Då fick inte de elever som behövde stöd, och som hade de inskrivet i sitt åtgärdsprogram, den hjälp de hade rätt till och så väl behövde.

Alternativet att ta in en vikarie var bara aktuellt om någon var sjuk en längre period.

Eftersom min planeringstid försvann så ofta blev tiden på arbetsplatsen bara längre och längre. Jag började vara på plats en timme, eller mer, innan jag började. Ofta stannade jag även kvar två-tre timmar för att planera och/eller rätta det som inte hunnits med inom arbetstiden.

Jag blev bara tröttare och tröttare. Jag somnade när jag kom hem, vaknade i soffan mitt i natten, hungrig. Allt som ofta tog jag mig en macka, sedan direkt till sängen för att fortsätta sova. När klockan ringde på morgonen fick jag fullkomligt slita mig upp, trots att jag sovit många timmar.

Dessutom kände jag att upplägget i sexan inte fungerade. Att ha all NO och matte i långa pass sist på dagen är inte optimalt. Men när jag tog upp det med kollegan (som inte jobbade heltid) fick jag bara höra att det inte gick att göra några schemaändringar för då skulle hen behöva ändra sina arbetstider och det gick inte ihop med privatlivet.

När jullovet närmade sig var det dags att skriva de skriftliga omdömena men tro inte att vi fick en mall att skriva efter. Nej då, vi fick sitta var för sig och skriva så gott vi kunde själva. Tre av oss samarbetade så våra omdömen såg i alla fall snarlika ut. Men det var ett tidsödande arbete så mina timmar på jobbet blev bara längre och längre.

När jag kom hem sov jag. Helgerna sov jag, om jag inte gick och jobbade några timmar. När föräldrarna ringde väckte de mig så gott som varje gång, oavsett vilken tid på dygnet de ringde. När vänner hörde av sig och ville hitta på något var standardsvaret att jag inte orkade.

Sista veckan innan jul inträffade en riktigt jobbig sak. Det var två dagar innan julavslutningen. Efter en stökig lektion i sexan var skoldagen slut. Jag stod och torkade av whiteboard-tavlan när det small till mindre än en meter från mitt huvud. Någon hade kastat in en hård snöboll i klassrummet, mot mig, och träffat tavlan. Jag behöver nog inte påpeka hur rädd och förbannad jag blev. De elever som var kvar i korridoren körde jag ut, packade ihop det jag hade i klassrummet och gick till arbetsrummet. Grejen var bara den att hela vägen från klassrummet till arbetsrummet blev vartenda fönster jag passerade pepprat med snöbollar.

Jag ringde chefen och berättade vad som hänt, "Det var ju inte bra" fick jag till svar och att hen skulle ringa föräldern till eleven som kastat in snöbollen i klassrummet.

Dagen efter skulle kollegan och jag gå till badhuset med klassen. Jag sa till chefen att jag inte kände mig bekväm med att följa med efter det som hänt, att jag inte kunde garantera säkerheten för mig själv eller badhusets övriga besökare. Hen sa då att jag skulle ta det med kollegan dagen därpå.

På morgonmötet dagen efter berättade jag för arbetslaget vad som hänt. De blev lika upprörda som jag (inte kollegan då som satt och ritade i sitt block). För dem var det självklart att jag inte skulle följa med till badhuset. De väckte till och med frågan om klassen alls skulle få gå och bada.

Efter att ha diskuterat frågan bestämde vi enhälligt att badet var inställt.

Morgonmötet var slut och vi gick till gymnastiksalen för att repa julavslutningen som var kommande dag. På väg dit kom specialpedagogen och undrade hur jag ställde mig till att hon skulle följa med klassen till badhuset. Jag svarade att det inte skulle kännas bra, att eleverna ena dagen kastar snöbollar mot läraren och nästa får gå och bada. Som om inget hade hänt. Specialpedagogen sa då att konsekvenser måste komma i samband med det man gjort och undrade om eleverna skulle förstå varför de inte fick gå och bada (eleverna vi pratade om gick alltså i sexan). Jag svarade att det beror ju på vad man säger. Specialpedagogen skulle fundera och återkomma.

När vi kom tillbaka från avslutningsrepetitionen kom specialpedagogen fram till mig och sa att chefen hade beslutat att hen (specialpedagogen) och kollegan skulle gå med klassen till badhuset, för det här var en klass som behövde få känna att de lyckas och att de skulle lyftas med glädje...

De hade alltså diskuterat frågan utan mig. De hade inte ens tänkt tanken på att inkludera mig (sa chefen på en direkt fråga från mig). De hade inte ens tänkt tanken på att fråga mig vilka elever som hade kastat så att de hade fått stanna kvar medan de andra fick gå och bada (sa chefen på en direkt fråga från mig). När jag påpekade att eleverna hånskrattade åt oss, att de sa att det spelar ingen roll vad de gör, vi kan ändå inte göra något åt det fick jag till svar att hen (chefen) ju hade ringt hem till föräldrarna till eleven som kastat snöbollen i klassrummet.

Jag mådde verkligen dåligt den dagen. Tack och lov för de underbara arbetskamraterna jag hade där. Jag fick så mycket stöd, värme och omtanke av dem att jag inte vill tänka på hur jag hade mått annars.

Jullovet kom och jag mådde verkligen inte bra. Inget orkade jag. Men. Jag jobbade flera timmar om dagen. Chefen hade nämligen informerat oss om att vi efter jul skulle ha en lokal pedagogisk planering (LPP) till all undervisning från och med vårterminens start. Fick vi någon tid till att skriva några LPP:er? Nej. Innan jul var det full upp med att hoppa in för sjuka och/eller VAB:ande kollegor och att skriva omdömen. Efter jul hade vi en studiedag innan eleverna började men den studiedagen var fullplanerad med andra saker. Av chefen.

Så, jag satt vid datorn och skrev och grät och skrev.

Fortsättning följer...

Närmare avgrunden
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka

Lärarnas Nyheter

Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak