Välkommen till SjukskrivningsBloggen
Läs gärna Innan sjukskrivningen och Den sjunde arbetsplatsen innan du läser det här inlägget.
Under hösten hade jag blivit tröttare och tröttare. När jag väl kom hem från jobbet somnade jag rätt ofta i soffan utan att ha hunnit äta något. Nio gånger av tio ställde jag in aktiviteter med vänner för att jag var för trött. När jag inte jobbade sov jag.
Under jullovet förändrades det.
När jag satt på bussen upp till mina föräldrar för att fira jul ringde chefen. Han undrade vad kollegan och jag sagt om de skriftliga omdömena. Anledningen var att kollegan kommit och gett honom de omdömen jag skrivit istället för att dela ut dem till eleverna, trots att jag lagt omdömena på hennes bord i klassrummet innan eleverna kom på avslutningsdagen.
Kravet från chefen att från vårterminens början ha LPP:er (lokal pedagogisk planering) till all undervisning gjorde som jag skrev tidigare att jag satt många timmar och arbetade under julledigheten. Vi skulle dessutom läsa en bok som vi skulle arbeta med den studiedag vi hade dagen innan eleverna började. Lägg till det grubblerier kring varför kollegan agerade som hon gjorde med mina skriftliga omdömen. Följden blev att jag sov mindre och mindre.
Inför vårterminen början skedde en omorganisation. En lärare (A) hade blivit långtidssjukskriven. Istället för att ta in en vikarie beslutade chefen att lärare (B) som var resurs på mina matte- och no-lektioner i sexan. Som ersättare för hen skulle lärare (C) bli resurs.
Mitt förslag till chefen jag istället skulle ta lärare (A)s klass, då jag redan var 1,5 dagar i den klassen och att lärare (B) skulle ta över min undervisning i sexan med stöd av lärare (C) avvisades med att min kunskap var viktig för årskurs sex.
Natten innan vårterminen började var ingen höjdare. Jag sov inget alls. Tankarna snurrade för mycket. På morgonen gjorde mamma frukost (pappa och hon hade följt med ner efter jul. De hade förstått vart det hela var på väg och ville hålla lite koll på mig och underlätta för mig hemma) men jag fick knappt i mig något.
Under promenaden till jobbet hade jag bara en tanke i huvudet, "Bit ihop".
Väl på jobbet isolerade jag mig från de andra för jag kände att om jag skulle prata med någon så skulle jag bryta ihop. Så fort det blev paus gick jag endera ut eller så tog jag på mig hörlurarna och arbetade med PIM.
Hela vägen hem grät jag. Väl hemma blev det mat och sedan lyckades jag sova en dryg timme. Det blev ingen sömn under natten.
Arbetsdag två. Precis som dagen innan upprepade jag hela tiden mantrat "Bit ihop" hela vägen till jobbet. jag var bland de första på plats. Satte mig i arbetsrummet. En efter en kom arbetskamraterna in. En av dem frågade hur det var och jag svarade "inge bra", kunde inte säga något mer. Arbetskamraten som satte sig bredvid mig lade handen på mitt ben och frågade "Men V, hur mår du egentligen?". Då bröt jag ihop, reste mig upp och sa att jag var tvungen att prata med chefen.
Gick till expeditionen. Mötte chefen på vägen och sa att jag behövde prata med honom, nu. "Ja, jag såg att du inte verkade må så bra igår men jag hade inte tid att prata med dig".
Vi gick in, och jag bara grinade och grinade och grinade. När jag frågade honom varför jag inte kunde ta lärare (A)s klass, med tanke på konflikten med kollegan, det som hände i klassen innan jul och framför allt, med tanke på att jag var den i personalen som varit mest i den klassen fick jag till svar "Jag anser inte att man ska fly från saker".
De som känner mig _vet_ att jag inte är en person som flyr från saker...
det hela slutade med en akuttid på företagshälsovården och att chefen ringde efter mina föräldrar så de kunde hämta mig. Vi bestämde också att jag skulle vara hemma de två följande dagarna men komma på ett möte med kollegan som var planerad till den andra sjukdagen.
På det mötet fick jag bland annat höra att anledningen till att jag inte blev klar med de skriftliga omdömena tidigare än dagen innan avslutningen berodde på dålig planering från min sida. Kollegan hade VAB:at några dagar och skrivit sina omdömen då, jag har tyvärr inga barn att VAB:a för...
Dagen efter mötet var jag tillbaka på jobbet.
fortsättning följer...
Allt faller
Att sparka på den som ligger
Vägen tillbaka
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
8 kommentarer:
Otroligt bra skrivet. Imponerad av att du kan hålla det så "opartiskt" och objektivt, trots att du upplevt det du skriver om.
Händelsen/händelserna, är bara så "tråkigt" att det överhuvud taget fått hända. (Tråkigt är inte rätt ord, men de andra orden blir så plumt, när du skriver så bra).
Du är en kämpe som lyckats ta dig igenom detta. Önskar dig all lycka!
//Elisabeth
Jädrar var arg jag blir! Så här ska du inte ha det! Var finns de som ska stötta dig? Facket? Skyddsombud?
Jag blir alldeles upprörd! Vad är det som händer? Hur behandlas människor på din arbetsplats? Finns det ingen som bryrbsig och stöttar?
Jag har sett en del genom åren, så jag är inte jätteförvånad - men det var DÅ... Jag trodde man visste bättre nu.
Bjuder de ig åtminstone på samtalsterapi?
Elisabeth
Tack så mycket.
Lena
Jag hade ett väldigt stöd från majoriteten av arbetskamraterna, jag vet inte hur det hade gått annat. Facket blev inkopplat senare (kommer i nästa inlägg).
Bloggblad
På arbetsplatsen jag skriver om behandlades vi inte speciellt bra. Så länge man sa ja tack och bra till chefen var allt ok men...
Som jag skrev i inlägget var företagshälsovården inkopplad, kommer mer om det längre fram.
Lena och Bloggblad
Arbetsplatsen jag skriver om är alltså inte samma som jag jobbar på nu, tack och lov. Det här hände för ett år sedan.
Fy f-n! Det låter riktigt jobbigt :( Hoppas situationen ordnar upp sig.
Om du läste NT idag, så handlade det om den skola jag jobbar på. Jag bara gapade... Allt kommer att bli så bra, vi får plats, pedagogerna är så duktiga... I ett klassrum måste man flytta en unge varje gång man vill stänga dörren, det är så trångt.
Du får gärna tipsa sångare och körvänner om mina sånger. Alla solosångerna är inte utgivna än, men de är på gång!
Jag läser och läser och läser och undrar hur det ska gå med våra barn när så många inom skolvärlden mår så dåligt. Hoppas att du har det bättre nu, får ju erkänna att jag inte har riktig koll på din aktuella situation.
Och därifrån till ett annat hett område - nej, jag satt inte rakt framför scenen, utan i dess förlängning, men jag kände värmen från pyrot! Och mina bilder på Ralf består mest av de lågor han gömde sig bakom. :-p
Min väg tillbaka
Det var jobbigt men blev faktiskt ännu jobbigare innan det blev bättre, för det blev det.
Bloggblad
Har inte läst NT idag (och hittade inget på nätet nu när jag kollade där). Håller tummarna att tidningen är kvar på jobbet på måndag.
Det värsta är att vi lärare lite får skylla oss själva. Vid varje neddragning muttrar vi lite, knyter nävarna i fickan och sedan ser vi till att göra det vi kan för att verksamheten ändå ska fungera (hjälpligt). Och det vet de som bestämmer (politiker, chefer), att det spelar ingen roll hur mycket skolan försämras, lärarna kommer bara att fortsätta slita.
Anni
Om jag säger som så, jag är inte ett dugg förvånad över att den svenska skolans resultat sjunker som en sten. Jag är snarare förvånad att det inte är värre.
Ja jädrar vilket pyro det var.
Och jag är i.n.t.e alls avis på att du såg finalen på plats...
Skicka en kommentar