Välkommen till PrataBloggen
#prataomdet
Jag gick på mellanstadiet, det låter kanske konstigt men jag kommer faktiskt inte ihåg vilken årskurs det var. Själva händelsen kommer jag ihåg som igår men när det var, det är mer som i en dimma.
Det var jag, min stora syster och en killkompis till henne som var hemma. Det var rätt sen, jag skulle sova men kollade i smyg på TV:n jag hade på rummet. Killkompisen skulle gå upp och titta att jag sov så jag blundade och låtsades sova, låtsades att jag hade somnat ifrån TV:n.
Killkompisen kom in i rummet, släkte TV:n, lyfte undan påslakanet och försökte komma in med handen mellan mina ben. Jag vände på mig men han muttrade, låtsas inte om som att du inte gillar det och försökte igen. Jag vågade inte göra något, jag skulle ju sova!
Syrran ropade nere att varma mackorna var klara och han ropade tillbaka att han var på väg, fingrade lite till och gick sedan ner.
Det var en sån fruktansvärd känsla av äckel. Den här personen som jag kände väldigt väl, vi umgicks hela familjerna, var på semester ihop, han tog sig rätten att inkräkta på min kropp när han trodde att jag sov.
Mamma har berättat att jag satt på trappen och huttrade och grät när hon kom hem. ”Du måste tro mig” var det enda jag sa på ett tag. Och hon trodde mig. Självklart trodde hon mig. Jag berättade, hon lyssnade. Dagen efter pratade mamma och pappa med killkompisens föräldrar som sa att jag hittade på, något sådant skulle han aldrig göra.
Sedan försvann minnet av den där kvällen ett tag, hjärnan blockerade bort den. Men mamma har berättat om hur jag duschade tre fyra gånger om dagen, hur jag ryggade när pappa försökte krama mig.
Länge låg minnet av det som hände väl gömt men så en dag något år senare dök det upp igen. En kommentar i skolkorridoren väckte det som sov och jag sprang in på toaletten och bara skakade och grät.
Nästan ingen utanför familjen visste något. Det var vår hemlighet, jag ville ha det så. Men så berättade jag om det för en kompis och hon trodde på mig, till en början i alla fall. För sedan blev hon tillsammans med honom, killkompisen och nu visste hon att jag bara ljög. Att han inte hade gjort något och om han hade det så hade jag minsann varit med på noterna. Hon berättade även om hur fantastiskt bra han var i sängen. Det berättade hon för mig. Varför jag då slutade prata med henne förstod hon inte anledningen till.
Det här är min historia, min erfarenhet. Vi måste prata om det.
Läs mer
Prata om det på Facebook SVT SVT Amelia DN DN ÖA Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet GP Expressen Expressen
FRA:are – download torrent Piracy The Pirate Bay Wikileak Julian Assange
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
16 kommentarer:
Bra Vonkis!
Något liknande har hänt mig och jag tyckte att det var så hemskt och jag skämdes så mycket att jag inte ens vågade berätta för mamma. Jag tror att jag klandrade mig själv för jag inte reagerade som jag hade velat, med skrik och protester utan snarare med passivitet då jag var otroligt rädd. Puss och kram/ Cecil
Usch, får mig att minnas en händelse som jag var med om när jag gick sista året på gymnasiet. Var barnvakt hemma hos en familj som vår familj var bekanta med. Mannen i huset skickade upp barnen på rummet och skulle "visa mig" hur pannan fungerade innan han for iväg. Nere i källaren antastade han mig, jag blev chockad men lyckades ta mig därifrån. Dum som jag var så stack jag inte direkt hem utan stannade kvar och passade barnen. Mannen kom hem tidigare än avtalat, barnen sov och han gjorde ett nytt försök att antasta mig men jag lyckades ta mig därifrån och det var många tankar i huvudet på vägen hem. Det hela slutade med att jag till en början stängde allt inom mig, mådde skit men nån vecka senare då min plånbok blev stulen så brast det och jag berättade hemma. Mina föräldrar trodde på mig och kontaktade mannens fru, jag fick gå hos en psykolog några gånger. Vi anmälde honom aldrig vilket jag än idag ångrar.
Hur tänker man när man på allvar tror att det unga barnet "var med på det"? Man vet ju förfan inte ens vad "DET" är för något!
Starkt av dig i alla fall. MVH
Min kompis morsa tafsade på mig och stoppade in handen innanför byxan när jag gick i mellanstadiet. Jag var ganska tidigt utvecklad och hade redan kommit in i målbrottet kommer jag ihåg. Men inte hade jag någon som helst erfarenhet av kvinnor och än mindre av sex. Förstod inte vad jag skulle göra när det hände, men till slut sprang jag hem och har aldrig talat om det sedan dess.
Åh älskade Vonkis! Vad bra att du vågar berätta om det, skriva om det i bloggen. Såna som du hjälper till att tvätta bort skam-stämpeln på såna här övergrepp. Skam-stämpeln på offren alltså. Du har verkligen ryggrad som ställer upp och berättar. Såna som du hjälper oss förbättra samhället.
Tack och många, många kramar!
Jag har ingen sådan upplevelse från barndomen att berätta men däremot från när jag var 20-21 år.
Det hände när jag läste till lärare och var i England med Universitetet. Vi bodde alla hemma hos någon privatperson och jag bodde hos en familj med två barn. Jag och pappan pratade mycket och en kväll blev vi kvar ensamma i vardagsrummet. Han kom emot mig bakifrån och jag trodde att han skulle ge mig en kram men istället klämde han mig på bröstet. Jag var ju äldre än du, så jag blev faktiskt arg och sa ifrån. Han hade dock mage att hävda att det var normalt för vänner att göra så. Vilket jag absolut inte gick med på. Efter det låste jag dörren till rummet där jag sov. Men någon dag senare var vi ensamma hemma och då försökte han få mig att lägga mig i sängen med honom. Jag vägrade. Tyvärr anmälde jag honom inte, och det ångrar jag verkligen. Jag tror dock att jag varnade Universitetet att låta fler bo där.
Usch vilken läskig erfarenhet, men vilken himla tur att du hade en schysst mamma och att båda dina föräldrar ställde upp och pratade med killens föräldrar.
Jag har inga liknande erfarenheter förrän i 20-årsåldern, och då klarar man ju att säga ifrån i alla fall.
Kram!
Herregud, vad modig du är!
Tänk så många som läser din blogg som kommer att känner sig stärkta tack vare dig.
Älskade Veronica.
Vi beundrar dig!
Jättestarkt vännen!
Vilken tur att du har de föräldrar du har som hanterade det pà ett sànt bra sätt. Hur man bemöts när man berättar om upplevelsen är ju även det otroligt viktigt för hur man sedan kan bearbeta händelsen!
Tyvärr är det ju alltför ofta sà att killen fàr sympatin eftersom mànga tänker att trevliga killar inte kan antasta, vàlta, misshandla etc.
Kram pà dig.
/Miyala
Jag håller med ovanstående. Vi är många som inte vågade säga nåt. Det var skamligt... jag vågade berätta för mamma när jag var i 12-årsåldern om gubben som tafsade på mig när jag var 7. Offerkänslan är stark... men jag vet att många kamrater råkade ut för liknande händelser. Mer vanligt än vad många tror.
Jag blev våldtagen av en tjej som mitt i natten på ett vandrarhem helt enkelt började stoppade in min snopp och tog sig en ridtur när jag sov. Vaknade snabbt och kastade ut henne men ingen tyckte annat än att det var kul... Men jag var ju man. En man skall tåla lite och kan aldrig som en kvinna alltid välja att vara offer.
@10:53 - Klart ingen bryr sej om dej. Feminister och de med makt i samhället skiter ju i män. Män ses bara som slavar som ska göra alla skitarbeta och förse de med makt med mer pengar. Män kan inte bli våldtagna eller utsatta för sexövergrepp, allra minst av en kvinna. Det blev inte en förbjudet att våldta män förrän 1984. Men för att det ska ses som en våldtäkt måste mannen bli penetrerad. Det finns det rättsfall på. Om en kvinna, som i ditt fall, stoppar in den och börjar rida dig så ses det inte som våldtäkt. Inte heller om en kvinna på andra sätt antastar dig. Feminister har slagits hårt för att män inte ska kunna ses som våldtagna. Det strider ju mot deras ideologi. I och med att feminister har makten i Sverige så kommer synen på utsatta män fortsätta att vara usel i Sverige.
Tack alla som pratar om det. Det är hemskt att det finn så många som har såna här historier att berätta men väldigt bra att vi berättar.
Sedan är det så klart sorgligt att det alltid finns de som inte vill annat än att missförstå och förstöra och som naturligtvis sitter gömd när de missförstår och förstör.
Jag har aldrig funderat på om jag är feminist eller inte, vad det nu har med saken att göra. Inlägget handlar om övergrepp mot barn. Att försöka styra över dom ovan beskrivana händelserna till att gälla sexualbrott i allmänhet tycker jag andas ett inneboende kvinnoförakt. Frågan är om det inte dessutom är barnförakt.
"Anonym" får ett litet ord på vägen: Det är bättre att vara tyst och verka lite dum, än att öppna munnen och undanröja alla tvivel.
Vonkis, du och alla utsatta barn har min medkänsla, man känner en frustration över att inte kunna göra något.
Jättestarkt av dig Vonkis att kunna berätta om det som hände dig i mellanstadiet.
Bildtroll:
Bra svarat på det anonyma inlägget.
Någon sa vid något tillfälle när vi diskuterade övergrepp:
"Tänk så mycket skada, under lång tid som det ger, bara för att någon annan skall få några minuters glädje".
//Elisabet
Jag var med om en sak när jag var 4 år. Det var med en kille som var 7 eller 8 år. Gråzonen blir då svår. Vi var barn bägge två och jag som var hälften så gammal som han förstod ju ingenting. Jag väljer att inte berätta offentligt om det, det känns som ett svårt steg. Mina föräldrar, ja. Vad ska man säga. Situationen hanterades inte på rätt sätt och ändå gjorde de väl det som de trodde var det rätta. Okunskapen var stor då. Jag är dock otroligt stolt över dig Vonkis att du vågar berätta!
Sedan har jag varit med om en annan händelse när jag var 22 där det handlade om att jag sa nej och det inte respekterades och till slut lät jag mig utnyttjas helt enkelt. Det skulle aldrig kunna räknas som våldtäkt eller sexuellt utnyttjande i egentlig mening. Ändå lämnar det spår.
KRAAAM till dig Vonkis och till alla er andra som varit med om något så hemskt. Jag har inga ord för hur hemskt det är att så många ska behöva vara med om något sådant. Så starkt att ni vågar berätta!
/L
Skicka en kommentar