Dag fyrahundratjugofyra i isolering. På tal om de små sakerna. Mycket som man tar för givet har blivit svårt eller omöjligt för mig sedan jag blev sjuk. Det där att obehindrat ta sig upp från golvet för egen maskin är en sådan sak.
Två gånger har jag ramlat här hemma. En gång när jag, klantigt nog, stod mitt på golvet i vardagsrummet och skulle ta på mig jeansbyxorna utan något att hålla mig i. Den andra gången klev jag snett i träskorna och föll pladask till marken. Båda gångerna behövde jag hasa mig på rumpan till sängen för att ha något lagom högt att häva upp mig på.
Värre var det den där gången när årskursen besökte Vasamuseet. Guiden skulle prata en stund så jag tänkte sätta mig på en hög med 3-4 sådana där tjockare dynor. Nej, i stunden tänkte jag inte på att sådana där högar med dynor inte är särskilt stabila: Jag tippade åt sidan och försökte ta stöd mot den monter dynorna stod bredvid. Men se hjulen på den var inte låst så den for iväg (utan att gå sönder) och jag hamnade på marken. Kollegan och resursen fick göra som man gör på äldreboenden, ställa sig på var sin sida om mig, ta tag under mina armar och sätta var sin fot framför mina fötter så jag inte skulle glida framåt. Så drog de upp mig.
Och bara för att klargöra, Det här handlar inte om min vikt. Det handlar om svaga muskler och leder.
Ja, det kändes aningens förödmjukande. Så jag brukar göra mitt yttersta för att inte ramla och det har gått bra.
Tills för någon helg sedan.
I vanlig ordning satt jag på campingstolen och rensade bort kirskål när jag plötsligt kände hur jag närmade mig marken.
Benet gav upp och jag hamnade på rumpan på backen. Men jag ville inte be Suzan om hjälp på en gång. Det är kanske löjligt men jag tycker det är pinsamt att bara vara lite drygt 40 år och behöva hjälp för att ta mig upp. Så jag ville i alla fall prova för egen maskin först.
Försiktigt vände jag på mig så att knäna lite lätt tog i marken men såg snabbt till att den största tyngden hamnade på handflator och tår. Och så lyckades jag ta mig upp!
Som sagt, för 6-7 år sedan hade det här inte varit något jag överhuvud taget hade tänkt på. Ramlade jag så reste jag mig upp. Nu är det något jag blir glad över och som ger mig en känsla av lättnad.
5 kommentarer:
Det ät lite grejer man lär sig uppskatta, när man inte kan.
Men bra ändå att du kan komma upp själv, varje fall ibland.
Det är en fördel ibland att vara tjurig, säger en som vet!
//Marianne
Det är först när man förlorar något som man inser hur bra man hade det.
Vi behöver alla bli påminda om att uppskatta det som ofta ses som självklart för många.
Förstår känslan av att man vill klara saker och ting för egen maskin, stoltheten tar över och man vill inte gärna be om hjälp. Man vill vara sin egen superman eller superwoman.
Be om hjälp borde ses som en styrka egentligen för vi behöver alla hjälp lite då och då.
Marianne
Jotack, den där tjurigheten vet jag var den kommer ifrån :-)
Versch
Visst ska man kunna be om hjälp men när man alltid har klarat allt på egen hand och när man dessutom ser ut som man gör och vet hur världen ser på en tjock kropp, då tar det emot lite extra att be om hjälp för sådan som, av andra, ses som enkelt.
Jag förstår vad du menar...många dömer oss som är tjocka. 😢
<3
Skicka en kommentar