Länge leve Zombien!

Välkommen till FilmBloggen

Jag gillar Zombiefilmer, på riktigt. Tyvärr har jag inte sett så många för jag tycker att det är lite jobbigt att se dem själv.

Den där känslan att vad som helst kan hända, att huvudpersonerna för ögonblicket är säkra för att när som helst bli jagade av outtröttliga zombier som vill äta deras kroppar är underbar. Snabba klipp, lite skakig kamera, dock inte dogmaskakig, och jag sitter på helspänn hela tiden.

Tyvärr är det uppenbarligen inte så lätt att göra bra zombiefilmer som man kan tro.

Ett stort no no är att göra zombierna till tänkande och/eller pratande döda.

Här om kvällen såg jag Land of the dead på sexan. Såg fram mot att se en bra zombiefilm, även om jag inte gillar att se dem själv. Och jag blev så besviken. Helt plötslig hade nämligen zombierna en ledare! Varför?!? Det bara förstör. Zombier ska vara oberäkneliga och bara jaga på ren instinkt, inte ha någon strategi och börja använda vapen.

Samma sak var det när jag såg Day of the dead, the beginning, i somras. Där var det oneliners (!) från zombierna som gav sig på varandra för att hämnas saker som hänt medan det var människor...

Tacka vet jag 28, dagar senare (även om den spårar ut på slutet), 28 veckor sedanr (väldigt bra musiksatt) och Dawn of the dead.

Om du istället vill skratta åt döingarna rekommenderar jag den brittiska Shaun of the dead.