Det gungar

Välkommen till ÄventyrsBloggen 

Jag befinner mig i Ö-vik några dagar. Redan upp igår var minst sagt frustrerande men det får bli ett annat inlägg.

Jag har åkt upp för att i första hand fira min storasyster A som fyllde 50 i våras. När jag frågade henne vad hon skulle vilja göra sa hon åka linbana upp till toppen av Skuleberget. Jag gillar inte höjder, jag gillar inte att åka saker för jag känner mig fast. Men jag sa att jag i alla fall skulle försöka. Är det 50 års firande så är det.

Det här är precis i början av resan upp. Det blev många frågor till kvinnan i biljettluckan först men till slut köpte jag biljetterna. Det syns inte hör hur brant det var, och värre blev det närmare toppen. Jag höll i mig så hårt i räcket framför mig att det stack i fingrarna när vi kom upp och jag släppte taget.

Här är hon, storasysrran, på väg upp för tredje gången.

Det tog nästan 30 minuter att åka upp, jag blundade en hel del, speciellt när linbanan stannade och det gungade till. Huvvaligen. Men upp kom vi och utsikten var fan tas tisk.

Jag kände mig lite illamående så vi hittade åt lite skugga bakom ett träd och satte oss för att äta av matsäcken vi tagit med oss. Vi satt där i godan ro när det plötsligt prasslade till en bit framför oss och något stort och orange kom fram. Det var en människa som hoppade ut från berget för att skärmflyga! Hen ville alltså komma ÄNNU högre upp!!!

När jag fått i mig lite energi och hämtat mig från gick vi runt och njöt av den underbara utsikten.

Ni ser ju.

Det fanns en byggd gångväg av trä som ledde till andra sidan av toppen.

Där fanns en markering för var kustlinjen en gång var. Sedan kände jag att det var dags att bege sig ner igen. Jag ska ärligt säga att jag inte visste hur jag skulle ta mig ner. Linbanan kändes läskig, framförallt om det skulle gunga en massa och jag skulle bli illamående igen. Det finns vandringsleder också men de var väldigt branta på vissa delar och hade en hel del läst grus.

Det fick bli linbanan och det gick faktiskt ganska bra den första biten.

Jag vågade till och med släppa räcket en kort stund och fota utsikten!

Man såg lååång bort.

Här är en bit av den branta och grusiga vägen upp, eller ner. Precis när jag tagit den här bilden gungade liften till ordentligt och marken under oss fick mycket brantare lutning, så jag blundade så gott som resten av vägen ner.

Där uppe var vi! Vid den vänstra pricken fikade vi, vid den högra var markeringen för kustlinjen.

Det var en häftig upplevelse det här och jag är väldigt glad över att jag vågade och fick uppleva utsikten på toppen. Men jag kommer aldrig göra det här igen.

Modo vårt hjärtelag

Free Dawit 

SD i Riksdagen - Nej tack!