Välkommen till IsoleringsBloggen
Dag sjuttiofyra i isolering. Jag bär på så
många rädslor. Flera av dem har jag varit tvungen att verkligen utmana de
senaste åren. Jag är rädd för allt som har med sjukhus och vård att göra. För
läkarbesök, för undersökningar, för provtagningar, för att få besked från
provtagningar. Rädd för att ta mediciner, rädd för att behöva ändra i
medicineringen. I nästan två år gick jag och trodde på riktigt att jag skulle
dö, utan att kontakta vården. För de skulle bara säga att jag snart skulle vara
död ändå. Vad skulle de kunna göra.
Nu är inte den här
sjukdomen någon dödsdom än på ett tag, men den innebär daglig medicinering,
ständiga provtagningar och regelbunden läkarkontakt. Verkligen inte ett
drömscenario för någon som har fobi för allt som har med vård och sjukhus att
göra.
Och så kom den här
jävla coronan.
Slutet av mars.
Det var senaste gången jag rörde vid en människa. De jag har träffat och pratat
med kan jag räkna på mina två händer. När kommer jag ta någon i hand eller ge
en vän en kram nästa gång? Ingen vet. Inte en endaste en vet. Jag har ställt in
mig på att det kommer vara så här minst ett år.
Försöker
underhålla mig så gott det går här i lägenheten. Rättar, bedömer, dokumenterar
frånvaro. Läser någon bok, engagerar mig i tv-serier och har projekt att se
olika filmer. Skriver intetsägande blogginlägg. Inköpslistor. Plockar bort
aluminiumfolie från tablettkartor. Tittar till blommorna. Ja ni hör ju. Det må låta menlöst men det håller mig i alla fall sysselsatt.
Ovissheten och
ensamheten är så otroligt tärande. Hela min kropp och min själ skriker efter
socialt umgänge, efter beröring. Efter riktiga samtal och intellektuellt utbyte.
Det är inte samma att prata på telefon, inte under en så här lång period.
Men jag gör det
jag måste. För jag vill verkligen inte få Covid-19. Jag vill inte hamna på sjukhus
och jag vill för alt i världen inte hamna i någon respirator. Skulle jag
ställas inför det alternativet skulle jag säga nej. Så nu vet ni det. Jag säger
nej till respirator. Min kropp skulle ändå inte klara av vad det innebär och
med tanke på vilken ångest jag får av ett vanligt tandläkarbesök när det är
saker i min mun så jag inte kan gapa, stänga eller svälja som jag själv vill
och behöver, hur skulle det då vara med en slang i halsen?
Så jag finner mig
i situationen och gör det som krävs. Håller mig hemma, umgås bara utomhus med
social distansering. Sitter, går och står inte nära. Håller avståndet.
Och så ser man
alla de som fortsätter som om allt vore (nästan) som förut. Nej, jag pratar inte
om de som behöver åka kollektivtrafiken för att ta sig till och från jobbet.
Försök inte ens. Jag pratar om de som åker än hit än dit med än den ena gruppen
människor och än den andra gruppen människor. Som åker tåg, buss, spårvagn,
tunnelbana, bil med flera olika människor som inte är ens familj för att man
vill hitta på något, se något nytt, göra något roligt.
Så jag får väl
fortsätta att vara rädd i min ensamhet ett bra tag till.
