Vägen tillbaka

Välkommen till SjukskrivningsBloggen

Här kommer fortsättningen på berättelsen om min sjukskrivning. Läs gärna Innan sjukskrivningen, Den sjunde arbetsplatsen, Närmare avgrunden, Allt faller och Att sparka på den som ligger innan du läser det här inlägget.

Natten efter att mamma och jag kom tillbaka till Ö-vik var första natten på väldigt väldigt länge jag sov mer än några minuter i stöten. Nu när jag var sjukskriven "på riktigt" kunde jag äntligen slappna av. Efter att ha blivit mentalt mosad av chefen tänkte jag att det kanske var jag som var känslig, den arbetsbelastning och press jag varit med om kanske inte alls var så farligt ändå? Att läkarna faktiskt trodde på mig var en enorm lättnad.

Tiden som heltidssjukskriven tillbringade jag hos mina föräldrar i Ö-vik. Jag behövde inte göra något alls. Pappa, som är förtidspensionär, tog hand om mig på ett sånt himla bra sätt. Det ställdes inga krav överhuvudtaget och just då var det precis vad jag behövde. När jag vaknade såg han till att det fanns frukost att äta, han sa till när det var lunch men han tjatade aldrig. Det var bara, nu är maten klar.

Min vakna tid tillbringade jag med att virka, virka och åter virka, åta när maten serverades, sedan gick jag tillbaka till virkandet.

Efter lite drygt en och en halv månads heltidssjukskrivning kände jag att jag ville testa att jobba igen. Anledningen var både att jag var rädd för att bli för bekväm i att bli omhändertagen men lika mycket berodde det på att jag faktiskt inte hade råd att vara sjukskriven speciellt mycket längre tid. Så jag pratade med min läkare och kontaktade facket som bokade in ett möte med mig och chefen för att planera min väg tillbaka till heltidsarbete.

Behöver jag säga något om hur nervös jag var inför mötet med chefen? Nä, trodde inte det.

I vilket fall, mötet bokades in. När dagen var inne var jag på plats ett tag innan (har det från pappa). Men det kom aldrig någon chef. Vi, kvinnan från facket och jag, väntade och väntade. Till slut fick hon tag på chefen. Det hade hänt något på jobbet så vi senarelade mötet till senare samma dag.

Äntligen blev så mötet av. Chefen ville inte att jag skulle tillbaka till samma arbetslag då det fortfarande var hög frånvaro bland personalen där och jag i så fall skulle behöva gå in och ta grupper när någon var borta. Istället skulle jag börja i ett arbetslag som arbetade med f-3. Jag skulle vara en resurs för de andra lärarna i arbetslaget och gå in där de ansåg att det behövdes en extra person. Jag skulle inte ha något något undervisningsansvar. Vi bestämde även hur jag, om allt fungerade bra, skulle gå upp i tid för att vara uppe på 100 procent till innan skolavslutningen.

Sagt och gjort. Jag började jobba 50 procent på f-3 och det fungerade rätt bra. Det var skönt att komma tillbaka till jobbrutinerna samtidigt som det kändes väldigt bra att inte ha något läraransvar och att inte jobba hela dagar.

Efter ungefär två veckor ringde chefen. De hade haft en EHT om en elev och kommit fram till att det vore bra för hen om jag kunde gå in och stötta. Jag skulle mer eller mindre vara en elevassistent och sitta med eleven i klassrummet och vid behov ta ut eleven och jobba utanför klassrummet. Oflexibel som jag är sa jag ja till den nya uppgiften.

Efter ytterligare cirka två veckor ringde chefen igen. En av klasslärarna hade blivit sjukskriven och chefens plan var att arbetslagets speciallärare skulle gå in och ta överklassen (vilket jag fullt ut förstod då hon hade otroligt bra hand om eleverna) och att jag istället skulle gå in som spec.lärare. Ingen övrig personal skulle tas in så eleven som bara någon vecka tidigare hade stödbehov skulle nu få klara sig själv igen. Oflexibel som jag är sa jag ja till den nya uppgiften.

Vad chefen inte berättade var att det i mina nya uppgifter även ingick att genomföra en mattediagnos på alla elever samt att ettorna skulle testas på Läsettan. Inga problem tänkte oflexibla jag, det måste ju gå att få stöd från specialpedagogen. Men nej. Hen hade aldrig genomfört LäsEttan. Det hade ingen annan personal på skolan heller, så jag var själv med att läsa in, genomföra och sammanställa resultatet. Tänk om jag varken varit oprofessionell, oflexibel eller haft problem att samarbeta, vilket bra jobb jag hade kunnat göra då.

Samtidigt som jag började jobba gick jag på samtal hos företagshälsovården. Min läkare ansåg även att jag skulle gå i KBT-samtal, något företagshälsovården också erbjöd. Men chefen sa nej till det eftersom KBT var något jag kunde ordna själv på vårdcentralen. Hen sa även nej till fortsatta samtal på företagshälsovården.

I slutet av terminen satt jag och pratade men en av arbetskamraterna från arbetslaget jag var i innan sjukskrivningen. Hen berättade att nästa läsår skulle hen vara en av två klasslärare i nuvarande trean, blivande fyran (alltså en av klasserna jag jobbat i) och att de sökte klasslärare två, som skulle undervisa i no. Hen tyckte att jag skulle prata med chefen om inte det skulle vara något för mig. Jag hade jobbat med alla treor (både i förra och nuvarande arbetslaget), hade rätt ämnen och hen ville jobba med mig. Så, när jag ändå gick upp med sammanställningen från LäsEttan sa jag att jag hört att de sökte en lärare till blivande fyran. Chefen tog då ett djupt andetag och sa att med tanke på all turbulens som varit kring mig var det ingen idé att jag sökte tjänsten, jag skulle ändå inte få den.

Ungefär samtidigt skickade chefen för vikariepoolen ett mail och sa att han ville ha ett möte med mig, chefen och min fackliga representant för att prata om det som varit och om hur vi skulle gå vidare. Jag meddelade mina arbetstider och sa att de andra inblandade fick bestämma tid då de var mer uppbokad än mig. Mötet bestämdes till efter min arbetstid. Dagen efter mötet (vid vilket chefen sa att hen kände sig trygg med att hen i varje möte med mig varit empatisk och professionell!) frågade jag om det var ok att jag kompade ut övertiden jag fick i samband med mötet dagen för skolavslutningen så att jag kunde gå hem tiden mellan att skoldagen var slut och själva avslutningen började. Svaret jag fick vara att det där mötet hade vi för din (min) skull så du kan inte räkna det som övertid. Så, det vara bara för mig att sitta på jobbet utan elever och titta in i en vägg för det fanns inga uppgifter för mig att göra.

När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag inte göra annat än skaka på huvudet. Jag kan inte med ord beskriva den där chefen. Andra jag berättat det här för skakar också på huvudet och kan inte tro att det är sant, att någon kan bete sig på det viset.

Vid båda anställningsintervjuerna jag hade inför höstterminen efter det här hände var jag öppen med att jag precis kommit tillbaka efter en sjukskrivning för utbrändhet. Tycker inte sånt är något att hymla med. Vid båda tillfällena mötte jag en väldigt stor förståelse. Jag fick till och med frågan vad jag behöver att de skulle göra för mig för att jag inte skulle hamna i samma situation igen!

Idag har jag mitt drömjobb. Jag arbetar med elever som av olika anledningar inte har behörighet till gymnasiet och jag är tillsvidareanställd på enheten där jag varit sedan januari förra året.

----
Jag vet att det inte låter som en speciell lång sjukskrivningsperiod med en och en halv månad efter en utbrändhet. Speciellt inte med tanke på hur dåligt jag faktiskt mådde men jag är helt övertygad att om det inte varit för mina föräldrar så hade det tagit mycket mycket längre tid för mig att komma tillbaka. Hur i hela friden de personer som har barn och/eller inte människor omkring sig som kan kliva in så som mina vänner och min familj gjorde klarar sig, det begriper jag inte. Jag behövde inte kliva upp och få iväg några barn till skolan, jag behövde inte se till att det fanns mat hemma eller att kläderna blev tvättade, disken diskad eller att räkningarna betalades. Allt det där tog mina föräldrar hand om. Jag slapp den stressen mitt i det kaos som var mitt inre. Det kan jag aldrig tacka dem nog mycket för.

Vad har jag lärt mig då? Jo, att ingen jäkel tackar dig för att du jobbar ihjäl dig. Ingen ringer för att tacka för alla obetalda timmar du gjort när du sitter i soffan och inte kan ta dig någonstans. I värsta fall får du tvärt emot en utskällning den dagen det inte håller längre. Så lyssna på din kropp, sätt stopp innan det gått för långt. Det finns bara en som du och hen måste du ta hand om.

Lärarnas Nyheter
Lärare jobbar ofta för mycket
En av fyra lärare hoppar av
Ny forskning: Radikal ökning av lärares arbetsbörda
Sjukskrivna lärare tvingas jobba
Lärare hinner inte planera lektionerna
Lärarna förlorade striden om tiden
Analys: Skolans utveckling står på spel
Här avgörs lärarnas arbetstider
Jag får fortfarande besvär med sömnen
Lärarna nöts sakta ner
Nya reformer tvingar lärare att betala mer
Administration tar allt mer tid från lärares kärnuppdrag
SR Ekot

Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak #Blogg100