Det har blivit dags för ett gästinlägg igen. Den här gången är det Eriks berättelse om när han drabbades av Covid-19 jag får dela.
Från fullt frisk till 12 dygn med intensivvård. Så här drabbades jag av COVID-19.
Jag är en kille på 36 år och bor i Järvsö. Till vardags lever jag ett hyfsat hälsosamt och aktivt liv med fotografering och träning som två av mina stora intressen.
Det började med att jag fick feberfrossa måndag den 23 mars, hela jag skakade som ett asplöv. Jag tog febernedsättande tabletter och gick till sängs. Mitt i natten vaknade jag med hjärtklappning, hög feber och torrhosta. Dessutom kunde jag inte ta djupa andetag utan att det gjorde jätteont i bröstet. Symtomen kvarstod hela veckan, dag som natt och jag kunde inte sova.
Jag fortsatte vårda mig själv hemma t.o.m. torsdag då jag efter samtal med 1177 åkte till närsjukvården där man hade gjort en speciell ingång för patienter med luftvägssymtom. De undersökte mitt blodtryck, temperatur, sänka och syresättning. Feber var ju ett faktum sedan innan och sänkan låg på 40 - egentligen inget alarmerande. Jag fick rådet att åka hem och vila.
Ytterligare några dagar gick och på lördagen åker jag återigen till samma mottagning där det nu konstateras att sänkan ligger över 170. Jag får penicillin mot misstänkt lunginflammation och lugnande medel mot hjärtklappning så jag ska kunna sova. Febern sjunker inte nämnvärt under helgen trots febernedsättande medel. Jag har fortsatt hjärtklappning dag som natt, torrhosta och andas endast ytligt.
På måndag morgon orkade jag inte mer för egen maskin så jag ringer ambulansen - jag behöver hjälp. Ambulansen anländer efter 20 min och de kör mig direkt till infektionsmottagningen på Gävle sjukhus där jag möts upp av en handfull sjukhuspersonal i full skyddsmundering och gasmask. Jag får syrgas och de tar många prover på mig inklusive det för COVID-19. Efter detta flyttas jag upp på ett rum där jag får varm syrgas.
Vissa minnen har jag kvar från denna tid men det mesta har jag fått höra i efterhand av vänner och familj. De berättade att jag blev väldigt förvirrad och personlighetsförändrad. Jag fick existentiella funderingar, kände mig ”oövervinnerlig och friskare än någonsin”. Jag gissar att den förvirring det innebär för kroppen att gå ifrån att knappt kunna andas till att få en överdos av syrgas är orsaken till att hjärnan började spela mig spratt.. När jag ”kände mig som bäst” hade jag plockat av mig syrgasen och varit utan i nästan 2 timmar vilket ledde till att jag var nere på 85% i syresättning.
Den 31 mars kommer provresultatet som bekräftar att jag har COVID-19. Natten mot 1 april får jag det svårare med andningen, trots syrgasen. Läkarna bestämmer då att söva ner mig och lägga mig i respirator på intensiven. Jag hade tydligen varit glad och pratat mycket med personalen inför att bli nedsövd. Jag visste nog inte att respirator väntade, men litade på dem till fullo. Vad som helst var bättre än det jag hade genomlidit senaste tiden. Väl i respiratorn sov jag lugnt, alla mina värden såg bra ut för omständigheterna, men mina lungor behövde vila eftersom lungblåsorna var väldigt infekterade.
Den 2 april hade jag varit vaken, gjort tummen upp och skrivit på en tavla att jag mådde superbra. Samma kväll togs tuben bort ur halsen och ersattes med en syrgasmask. Personalen berättar i efterhand att jag var orolig och ledsen. Alla värden såg bra ut men jag var väldigt uppjagad.
Den 3 april såg värdena fortfarande bra ut. Febern hade gått upp lite och de hade tagit bort den ena antibiotikan vars biverkning var att man kunde bli just orolig.
Den 4 april fick jag lugnande och då var jag inte särskilt klar och redig utan sov mycket. När jag väl vaknade till blev jag väldigt orolig och försökte ta av mig syrgasmasken. Det beslutades att återigen söva ner mig och lägga mig i respirator. Jag var helt enkelt inte redo att klara mig själv riktigt än. Trots det var jag vaken till och från och skrev vissa frågor på en tavla. Frågorna handlade främst om mitt mående.
Man tar även ett ryggmärgsprov för att utesluta hjärnhinneinflammation och mina anhöriga har berättat vilken lättnad det var att det visade negativt. Sänkan ligger nu på 225.
Den 7 april är allt lugnt och dem sänker de lugnande läkemedlen gradvis. Den 8 april berättar läkaren för min sambo att de minskar på trycket i tuben och lungorna jobbar på alltmer för egen maskin. Den 9 april plockas tuben bort och alla värden ser bra ut. Jag är fortsatt orolig men klarar mig med endast en syrgasmask. Äntligen lyckas jag hosta upp slem vilket känns befriande. Den 10 april går det fortsatt framåt. Jag är inte helt klar i huvudet och pratar visst om min svårt sjuke bror vilket nog är jag själv i tredje person.
Den 11 april slipper jag även masken och klarar mig med syrgas genom en grimma i näsan. Nu börjar man prata om att flytta mig till en annan avdelning. Den 12 april satte de mobilen i mina händer för första gången på länge och som mitt första livstecken skickade jag en artikellänk till min syster och sambo. De båda förstod att det egentligen betydde ”Hej, jag är tillbaka”, men blev lite rörda över att jag lyckades med alla moment som krävs för att skicka en länk men inte kunde stava till ”hej”. Jag hade uppenbarligen vissa kognitiva problem i början. Det var svårt att ens hålla i telefonen och det jag skrev blev bara konstiga tecken. "Wfidesroyrtnrtn" skrev jag till min bror, jag tror det betyder "hej" ;)
Samma dag flyttas jag till en infektionsavdelning och får en rumskompis - också han smittad med viruset. Det visade sig att han ursprungligen kommer från en ort inte långt ifrån Ljusdal och vi har därför en del gemensamt att prata om. Han ligger med hög feber, hjärtklappning och har det jobbigt med andningen - precis det jag genomlidit hemmavid. Jag kände verkligen med honom och var orolig för hur han hade det. Jag larmade några gånger för hans räkning. Kände mig hjälplös och kraftlös eftersom jag vid denna tidpunkt inte ens orkade lyfta ett glas, handen bara skakade. Än mindre ta mig fram till min rumskamrat. Jag orkade inte ens hålla uppe mitt eget huvud eller mina fötter.
Den 13 april behöver jag nästan ingen hjälp av syrgasen, syresättningen är bra och sänkan är nere på 15. Jag får näringsdropp och Fragmin mot blodproppar. Den 14 april är jag helt utan syrgas, har med hjälp av personalen kommit upp på sängkanten och fått äta mosad mat. Den 15 april får jag byta till covid-avdelningen på 12:e våningen. Ett stort rum med plats för fyra sängar. Detta rum hade jag helt själv resten av veckan.
Under rehab-tiden tränade jag dagligen med en fysioterapeut för att ta mig upp på benen och för att återfå balans och styrka så jag kunde gå utan gåbord. Jag träffade läkare och en kurator för att prata om det jag varit med om. Även en logoped var inkopplad för att utvärdera mina sväljreflexer. I början var det svårt att dricka lättflytande vätska. Den 16 april togs ett nytt COVID-prov vilket den 17 april skulle visa sig vara negativt.
På förmiddagen den 18 april fick jag åka hem. Här skulle jag kunnat skriva ”äntligen”, men jag hade aldrig bråttom hem. Endast TILL sjukhuset var det bråttom för mig. Väl på plats kände jag att resten skulle lösa sig.
Jag upplever inte att jag ”sovit” i en vecka, min tidsuppfattning försvann tack och lov, men för de som bevakat det hela hemifrån, de som inte kunnat påverka eller ens hälsa på – för dem kändes nog varje timma som en evighet. När skulle läkarna ringa och vilket besked skulle dem ge?
Det har fallit en och annan sorgsen tår bland familjemedlemmar och vänner under dessa veckor av väntan. Tårar av maktlöshet, oro och rädsla. Det har berättats för mig att även jag grät vid flera tillfällen, men jag vill tro att det var tårar av glädje – att jag fick sådan fin hjälp.
Jag vill sända ett STORT tack till all personal på Gävle sjukhus som pysslat om mig under dessa veckor och hoppas att ni läser detta.
Min önskan är att detta inlägg delas så folk inser att det är ovisst vem i ens närhet som i slutändan kan drabbas väldigt hårt. På ett vis tillhör vi alla en riskgrupp.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack
Free Dawit Isaak
