Välkommen till Covid-19Bloggen
Det har blivit dags för ett gästinlägg igen. Den här gången är det Eriks berättelse om när han drabbades av Covid-19 jag får dela.
Från fullt frisk till 12 dygn med intensivvård. Så här drabbades jag av COVID-19.
Jag är en kille på 36 år och bor i Järvsö. Till vardags lever jag ett hyfsat hälsosamt och aktivt liv med fotografering och träning som två av mina stora intressen.
Det började med att jag fick feberfrossa måndag den 23 mars, hela jag skakade som ett asplöv. Jag tog febernedsättande tabletter och gick till sängs. Mitt i natten vaknade jag med hjärtklappning, hög feber och torrhosta. Dessutom kunde jag inte ta djupa andetag utan att det gjorde jätteont i bröstet. Symtomen kvarstod hela veckan, dag som natt och jag kunde inte sova.
Jag fortsatte vårda mig själv hemma t.o.m. torsdag då jag efter samtal med 1177 åkte till närsjukvården där man hade gjort en speciell ingång för patienter med luftvägssymtom. De undersökte mitt blodtryck, temperatur, sänka och syresättning. Feber var ju ett faktum sedan innan och sänkan låg på 40 - egentligen inget alarmerande. Jag fick rådet att åka hem och vila.
Ytterligare några dagar gick och på lördagen åker jag återigen till samma mottagning där det nu konstateras att sänkan ligger över 170. Jag får penicillin mot misstänkt lunginflammation och lugnande medel mot hjärtklappning så jag ska kunna sova. Febern sjunker inte nämnvärt under helgen trots febernedsättande medel. Jag har fortsatt hjärtklappning dag som natt, torrhosta och andas endast ytligt.
På måndag morgon orkade jag inte mer för egen maskin så jag ringer ambulansen - jag behöver hjälp. Ambulansen anländer efter 20 min och de kör mig direkt till infektionsmottagningen på Gävle sjukhus där jag möts upp av en handfull sjukhuspersonal i full skyddsmundering och gasmask. Jag får syrgas och de tar många prover på mig inklusive det för COVID-19. Efter detta flyttas jag upp på ett rum där jag får varm syrgas.
Vissa minnen har jag kvar från denna tid men det mesta har jag fått höra i efterhand av vänner och familj. De berättade att jag blev väldigt förvirrad och personlighetsförändrad. Jag fick existentiella funderingar, kände mig ”oövervinnerlig och friskare än någonsin”. Jag gissar att den förvirring det innebär för kroppen att gå ifrån att knappt kunna andas till att få en överdos av syrgas är orsaken till att hjärnan började spela mig spratt.. När jag ”kände mig som bäst” hade jag plockat av mig syrgasen och varit utan i nästan 2 timmar vilket ledde till att jag var nere på 85% i syresättning.
Den 31 mars kommer provresultatet som bekräftar att jag har COVID-19. Natten mot 1 april får jag det svårare med andningen, trots syrgasen. Läkarna bestämmer då att söva ner mig och lägga mig i respirator på intensiven. Jag hade tydligen varit glad och pratat mycket med personalen inför att bli nedsövd. Jag visste nog inte att respirator väntade, men litade på dem till fullo. Vad som helst var bättre än det jag hade genomlidit senaste tiden. Väl i respiratorn sov jag lugnt, alla mina värden såg bra ut för omständigheterna, men mina lungor behövde vila eftersom lungblåsorna var väldigt infekterade.
Den 2 april hade jag varit vaken, gjort tummen upp och skrivit på en tavla att jag mådde superbra. Samma kväll togs tuben bort ur halsen och ersattes med en syrgasmask. Personalen berättar i efterhand att jag var orolig och ledsen. Alla värden såg bra ut men jag var väldigt uppjagad.
Den 3 april såg värdena fortfarande bra ut. Febern hade gått upp lite och de hade tagit bort den ena antibiotikan vars biverkning var att man kunde bli just orolig.
Den 4 april fick jag lugnande och då var jag inte särskilt klar och redig utan sov mycket. När jag väl vaknade till blev jag väldigt orolig och försökte ta av mig syrgasmasken. Det beslutades att återigen söva ner mig och lägga mig i respirator. Jag var helt enkelt inte redo att klara mig själv riktigt än. Trots det var jag vaken till och från och skrev vissa frågor på en tavla. Frågorna handlade främst om mitt mående.
Man tar även ett ryggmärgsprov för att utesluta hjärnhinneinflammation och mina anhöriga har berättat vilken lättnad det var att det visade negativt. Sänkan ligger nu på 225.
Den 7 april är allt lugnt och dem sänker de lugnande läkemedlen gradvis. Den 8 april berättar läkaren för min sambo att de minskar på trycket i tuben och lungorna jobbar på alltmer för egen maskin. Den 9 april plockas tuben bort och alla värden ser bra ut. Jag är fortsatt orolig men klarar mig med endast en syrgasmask. Äntligen lyckas jag hosta upp slem vilket känns befriande. Den 10 april går det fortsatt framåt. Jag är inte helt klar i huvudet och pratar visst om min svårt sjuke bror vilket nog är jag själv i tredje person.
Den 11 april slipper jag även masken och klarar mig med syrgas genom en grimma i näsan. Nu börjar man prata om att flytta mig till en annan avdelning. Den 12 april satte de mobilen i mina händer för första gången på länge och som mitt första livstecken skickade jag en artikellänk till min syster och sambo. De båda förstod att det egentligen betydde ”Hej, jag är tillbaka”, men blev lite rörda över att jag lyckades med alla moment som krävs för att skicka en länk men inte kunde stava till ”hej”. Jag hade uppenbarligen vissa kognitiva problem i början. Det var svårt att ens hålla i telefonen och det jag skrev blev bara konstiga tecken. "Wfidesroyrtnrtn" skrev jag till min bror, jag tror det betyder "hej" ;)
Samma dag flyttas jag till en infektionsavdelning och får en rumskompis - också han smittad med viruset. Det visade sig att han ursprungligen kommer från en ort inte långt ifrån Ljusdal och vi har därför en del gemensamt att prata om. Han ligger med hög feber, hjärtklappning och har det jobbigt med andningen - precis det jag genomlidit hemmavid. Jag kände verkligen med honom och var orolig för hur han hade det. Jag larmade några gånger för hans räkning. Kände mig hjälplös och kraftlös eftersom jag vid denna tidpunkt inte ens orkade lyfta ett glas, handen bara skakade. Än mindre ta mig fram till min rumskamrat. Jag orkade inte ens hålla uppe mitt eget huvud eller mina fötter.
Den 13 april behöver jag nästan ingen hjälp av syrgasen, syresättningen är bra och sänkan är nere på 15. Jag får näringsdropp och Fragmin mot blodproppar. Den 14 april är jag helt utan syrgas, har med hjälp av personalen kommit upp på sängkanten och fått äta mosad mat. Den 15 april får jag byta till covid-avdelningen på 12:e våningen. Ett stort rum med plats för fyra sängar. Detta rum hade jag helt själv resten av veckan.
Under rehab-tiden tränade jag dagligen med en fysioterapeut för att ta mig upp på benen och för att återfå balans och styrka så jag kunde gå utan gåbord. Jag träffade läkare och en kurator för att prata om det jag varit med om. Även en logoped var inkopplad för att utvärdera mina sväljreflexer. I början var det svårt att dricka lättflytande vätska. Den 16 april togs ett nytt COVID-prov vilket den 17 april skulle visa sig vara negativt.
På förmiddagen den 18 april fick jag åka hem. Här skulle jag kunnat skriva ”äntligen”, men jag hade aldrig bråttom hem. Endast TILL sjukhuset var det bråttom för mig. Väl på plats kände jag att resten skulle lösa sig.
Jag upplever inte att jag ”sovit” i en vecka, min tidsuppfattning försvann tack och lov, men för de som bevakat det hela hemifrån, de som inte kunnat påverka eller ens hälsa på – för dem kändes nog varje timma som en evighet. När skulle läkarna ringa och vilket besked skulle dem ge?
Det har fallit en och annan sorgsen tår bland familjemedlemmar och vänner under dessa veckor av väntan. Tårar av maktlöshet, oro och rädsla. Det har berättats för mig att även jag grät vid flera tillfällen, men jag vill tro att det var tårar av glädje – att jag fick sådan fin hjälp.
Jag vill sända ett STORT tack till all personal på Gävle sjukhus som pysslat om mig under dessa veckor och hoppas att ni läser detta.
Min önskan är att detta inlägg delas så folk inser att det är ovisst vem i ens närhet som i slutändan kan drabbas väldigt hårt. På ett vis tillhör vi alla en riskgrupp.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack
Free Dawit Isaak
Varje lördag melodikryssas det i grupp, två gånger i månaden blir det ett foto i timmen. Däremellan blir det en del inlägg om odlingslotten, blommor, kyrkor och jag vet inte vad.
Visar inlägg med etikett Gästinlägg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gästinlägg. Visa alla inlägg
onsdag, april 22, 2020
söndag, juli 21, 2019
Fjällexpedition i månlandningens skugga
Välkommen till Expeditioinsbloggen
Det är länge sedan sist men hör kommer ett gästinlägg. Den här gången är det Den ömma modern som får berätta om äventyr i fjällen.
Ser att det är 50 år sedan månlandningen. Minns så väl att jag såg den i en folkskola i Storuman dit vi precis hade kommit efter drygt en veckas lång expedition vid Eidevann med 40 deltagare. Vi var fem 16- åringar och en 18-åring från Ö-vik som kom med som TVM:are (tre vildmarksmål, havet, fjället och skogen) och vi var de yngsta deltagarna. Övriga var studenter, fältbiologer och forskare. Vi ansvarade för radiokommunikationen och hade radiobevakning var tredje timme mellan kl. 6-21 och höll exakt koll på var alla grupper befann sig.
Foto från en av alla tidningsartiklar som gjordes. Men vad säger ni om bildtexten? Den store olympiern har lagt sig till ro bland de feminina inslagen i expeditionen.
Vi var bara fyra tjejer och två av oss var 16 år. Året innan var det en professor på Chalmers som var radioansvarig!
En gång var jag och den andra tjejen tvungen att laga slavsändaren som fanns uppe på fjälltoppen. Jag befann mig på basen nere i dalen och var den av oss som kunde plocka isär radion. För att klara det så använde vi var sin handradio och jag skruvade isär basradion och förklarade skruv för skruv hur hon skulle göra med slavradion. Vi fixade det, vi hade reservdelar på slaven.
När vi är klar, så anropar professorn mig. Han hade flugit in som gäst och var just då på Sulitelmamassivet. Han hade hört oss över radion.
- Marianne, vet du vad du gjort?!
- Jaa, lagat slavsändaren inför nästa passning.
- Ni hade ju kunnat förstöra båda radioapparaterna!!!
- Ja! Om man inte VET vad man gör!!!
Ni kan ju tänka er, två 16-åriga tjejer som 1969 plockar isär de enda två stora radiosändarna med tillräcklig räckvidd. Förstår att professorn blev nervös, men vi hade tränat och pluggat nästan ett år och avlagt prover och tre av oss skulle kunna fixa det! Och det gjorde vi.
Jag kan konstatera att jag redan då var feminist, fast jag nog inte hört det ordet då.
Det var verkligen ett roligt minne som dök upp när de visade månlandningen. Tänk att det är 50 år sedan Argaladeiexpeditionen!
Baslägret vid Eidevann i Norge ca 50 m från riksgränsen.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack
Free Dawit Isaak
Det är länge sedan sist men hör kommer ett gästinlägg. Den här gången är det Den ömma modern som får berätta om äventyr i fjällen.
Ser att det är 50 år sedan månlandningen. Minns så väl att jag såg den i en folkskola i Storuman dit vi precis hade kommit efter drygt en veckas lång expedition vid Eidevann med 40 deltagare. Vi var fem 16- åringar och en 18-åring från Ö-vik som kom med som TVM:are (tre vildmarksmål, havet, fjället och skogen) och vi var de yngsta deltagarna. Övriga var studenter, fältbiologer och forskare. Vi ansvarade för radiokommunikationen och hade radiobevakning var tredje timme mellan kl. 6-21 och höll exakt koll på var alla grupper befann sig.
Foto från en av alla tidningsartiklar som gjordes. Men vad säger ni om bildtexten? Den store olympiern har lagt sig till ro bland de feminina inslagen i expeditionen.
Vi var bara fyra tjejer och två av oss var 16 år. Året innan var det en professor på Chalmers som var radioansvarig!
En gång var jag och den andra tjejen tvungen att laga slavsändaren som fanns uppe på fjälltoppen. Jag befann mig på basen nere i dalen och var den av oss som kunde plocka isär radion. För att klara det så använde vi var sin handradio och jag skruvade isär basradion och förklarade skruv för skruv hur hon skulle göra med slavradion. Vi fixade det, vi hade reservdelar på slaven.
När vi är klar, så anropar professorn mig. Han hade flugit in som gäst och var just då på Sulitelmamassivet. Han hade hört oss över radion.
- Marianne, vet du vad du gjort?!
- Jaa, lagat slavsändaren inför nästa passning.
- Ni hade ju kunnat förstöra båda radioapparaterna!!!
- Ja! Om man inte VET vad man gör!!!
Ni kan ju tänka er, två 16-åriga tjejer som 1969 plockar isär de enda två stora radiosändarna med tillräcklig räckvidd. Förstår att professorn blev nervös, men vi hade tränat och pluggat nästan ett år och avlagt prover och tre av oss skulle kunna fixa det! Och det gjorde vi.
Jag kan konstatera att jag redan då var feminist, fast jag nog inte hört det ordet då.
Det var verkligen ett roligt minne som dök upp när de visade månlandningen. Tänk att det är 50 år sedan Argaladeiexpeditionen!
Baslägret vid Eidevann i Norge ca 50 m från riksgränsen.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna i Riksdagen - Nej tack
Free Dawit Isaak
tisdag, juli 12, 2016
Gästinlägg Att känna sig annorlunda
Välkommen till GästBloggen
Min lillasyster har en funktionsnedsättning som hon fick diagnostiserad först i vuxen ålder. Det här är hennes berättelse.
Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. Efter ett liv med depressioner från i alla fall tio års ålder och att inte hitta ett arbete som funkar, så fick jag veta att jag troligen har en diagnos som de kallade " icke verbala svårigheter". Detta ändrades till kognitiv funktionsnedsättning.
Vad betyder då detta?
För det första: jag kommer aldrig kunna jobba mer än 50% för min hjärna jobbar 100% under den tiden. Det automatiska tänkandet som andra personer har då det kommer till att exempelvis städa och diska har inte jag. Jag måste tänka allt detta manuellt och det tar energi.
Ju mindre detaljer jag sätts att göra desto svårare blir det för mig. Systematiskt tänkandet funkar inte och jag har bland annat märkt att treåringar är bättre på att lägga pussel än jag är. Det är så pass jobbigt att exempelvis hänga upp en tröja på en galge att jag hellre tar en promenad på tre timmar.
Jag jobbar nu på en ridskola 50%. När jag kommer hem äter jag lunch sen sover jag två till tre timmar. Ja, du läste hörde rätt. Min funktionsnedsättning gör att jag har ett stort sömnbehov. Minimum är 8 timmar per natt, oftast tio, helst tolv timmar. När jag inte sover mina timmar och jag blir för trött så skadas jag på ett eller annat sätt.
I mitt försök att jobba i alla fall 75% var jag med och tog in ridskolehästarna. När jag fick tag i en häst som inte kunde gå in i sin spilta för att en annan häst var där så stod jag kvar med henne istället för att släppa henne och ta ut hästen som stod i hennes spilta. Resultatet blev att medan vi stod och väntade på att någon annan skulle ta ut hästen i hennes spilta så blev hon less och drog in mig i en tom spilta. Jag flög in i väggen, strax under krubban. Jag fick en mindre hjärnskakning, blå ögon som såg ut som glasögon och en rejäl svullnad i pannan och blev sjukskriven i två veckor.
Efter det så testade jag att jobba till två en gång i veckan under lite mer än ett år. Till slut fick jag lov att inse mina begränsningar.
Om jag ska tvätta någon annan dag än lördag så klarar jag inte av att jobba dagen eller veckan efter. Jag behöver få tillfälle att vila dagen efter jag har tvättat.
Jag är väldigt rutinbunden. Om rutinerna ska ändras så behöver jag veta det helst en vecka i förväg. Det kan ibland fungera att jag får veta samma morgon, men inte om det är större ändringar. Om jag inte får den informationen så blir det så rörigt i mitt huvud att jag blir trött. När jag blir trött upplevs jag bossig och väldigt kontrollerande. Detta kan beroende på hur mycket av rutinen/erna som ändras hålla i sig minst en vecka. Att jag verkar bossig beror på att jag inte har energi till att formulera mig så det blir automatiskt korta kommandon oavsett om det är ett påstående eller en fråga.
På mitt arbete så funkar det nu bra då mina kolleger har förstått vad som händer om jag inte får information om ändrade rutiner och gör vad de kan för att inte störa mig och mina rutiner. De här lärt sig att genom att inte pressa eller stressa mig så funkar jag mycket bättre än om de skulle göra det.
Min vardag ser ut så här:
05:20 Kliver upp
05:50 Tar mig på jobbet.
07:00-11:00 Jobbar
11:15-13:00 Tar mig hem. (cyklar, åker buss eller bil)
13:00-14:00 Äter lunch. (kan bli tidigare)
14:00-17:15 Sover.
17:15-20:00 Vaken.
20:00-21:00 Lägger mig för natten.
Onsdagar sover jag oftast inte då jag inte är hemma före 15 och jag behöver minst två timmars sömn. Istället lägger jag mig tidigare.
I allt det här är mamma och pappa en stor hjälp. Jag har väldigt svårt att hålla ordning hemma själv så en städerska kommer en gång i veckan och när det blir för rörigt i alla fall så kommer mamma och hjälper mig. Pappa ställer upp med att bland annat hämta mig från jobbet de dagar jag inte orkar ta mig hem med buss eller cykel.
Jag och mamma har tillsammans kommit fram till att jag ska ha så lite saker som möjligt, exempelvis när det gäller porslin, det blir för mycket att hålla ordning på annars. Vi har även kommit fram till en lösning av min garderob så att det ska bli lättare för mig att ta ut kläder därifrån och även lägga in efter tvätt.
Jag är 35 år gammal. Jag har ett arbete på 50% och en sjukpension på 50%. Om jag haft möjlighet att leva ett normalt liv så skulle jag göra det. Det skulle vara så skönt att kunna jobba 100%, sova endast på nätterna och hitta på saker utan att först se till att jag har en eller fler dagar efteråt att vila upp mig på innan jag jobbar.
I nuläget har jag slutat med älgjakten för att det inte gick att få ihop med jobbet. Orken finns inte för båda.
Detta är min verklighet, inget som jag har valt för att jag är lat eller liknande. Döm inte personen innan ni lärt känna den.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
Min lillasyster har en funktionsnedsättning som hon fick diagnostiserad först i vuxen ålder. Det här är hennes berättelse.
Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. Efter ett liv med depressioner från i alla fall tio års ålder och att inte hitta ett arbete som funkar, så fick jag veta att jag troligen har en diagnos som de kallade " icke verbala svårigheter". Detta ändrades till kognitiv funktionsnedsättning.
Vad betyder då detta?
För det första: jag kommer aldrig kunna jobba mer än 50% för min hjärna jobbar 100% under den tiden. Det automatiska tänkandet som andra personer har då det kommer till att exempelvis städa och diska har inte jag. Jag måste tänka allt detta manuellt och det tar energi.
Ju mindre detaljer jag sätts att göra desto svårare blir det för mig. Systematiskt tänkandet funkar inte och jag har bland annat märkt att treåringar är bättre på att lägga pussel än jag är. Det är så pass jobbigt att exempelvis hänga upp en tröja på en galge att jag hellre tar en promenad på tre timmar.
Jag jobbar nu på en ridskola 50%. När jag kommer hem äter jag lunch sen sover jag två till tre timmar. Ja, du läste hörde rätt. Min funktionsnedsättning gör att jag har ett stort sömnbehov. Minimum är 8 timmar per natt, oftast tio, helst tolv timmar. När jag inte sover mina timmar och jag blir för trött så skadas jag på ett eller annat sätt.
I mitt försök att jobba i alla fall 75% var jag med och tog in ridskolehästarna. När jag fick tag i en häst som inte kunde gå in i sin spilta för att en annan häst var där så stod jag kvar med henne istället för att släppa henne och ta ut hästen som stod i hennes spilta. Resultatet blev att medan vi stod och väntade på att någon annan skulle ta ut hästen i hennes spilta så blev hon less och drog in mig i en tom spilta. Jag flög in i väggen, strax under krubban. Jag fick en mindre hjärnskakning, blå ögon som såg ut som glasögon och en rejäl svullnad i pannan och blev sjukskriven i två veckor.
Efter det så testade jag att jobba till två en gång i veckan under lite mer än ett år. Till slut fick jag lov att inse mina begränsningar.
Om jag ska tvätta någon annan dag än lördag så klarar jag inte av att jobba dagen eller veckan efter. Jag behöver få tillfälle att vila dagen efter jag har tvättat.
Jag är väldigt rutinbunden. Om rutinerna ska ändras så behöver jag veta det helst en vecka i förväg. Det kan ibland fungera att jag får veta samma morgon, men inte om det är större ändringar. Om jag inte får den informationen så blir det så rörigt i mitt huvud att jag blir trött. När jag blir trött upplevs jag bossig och väldigt kontrollerande. Detta kan beroende på hur mycket av rutinen/erna som ändras hålla i sig minst en vecka. Att jag verkar bossig beror på att jag inte har energi till att formulera mig så det blir automatiskt korta kommandon oavsett om det är ett påstående eller en fråga.
På mitt arbete så funkar det nu bra då mina kolleger har förstått vad som händer om jag inte får information om ändrade rutiner och gör vad de kan för att inte störa mig och mina rutiner. De här lärt sig att genom att inte pressa eller stressa mig så funkar jag mycket bättre än om de skulle göra det.
Min vardag ser ut så här:
05:20 Kliver upp
05:50 Tar mig på jobbet.
07:00-11:00 Jobbar
11:15-13:00 Tar mig hem. (cyklar, åker buss eller bil)
13:00-14:00 Äter lunch. (kan bli tidigare)
14:00-17:15 Sover.
17:15-20:00 Vaken.
20:00-21:00 Lägger mig för natten.
Onsdagar sover jag oftast inte då jag inte är hemma före 15 och jag behöver minst två timmars sömn. Istället lägger jag mig tidigare.
I allt det här är mamma och pappa en stor hjälp. Jag har väldigt svårt att hålla ordning hemma själv så en städerska kommer en gång i veckan och när det blir för rörigt i alla fall så kommer mamma och hjälper mig. Pappa ställer upp med att bland annat hämta mig från jobbet de dagar jag inte orkar ta mig hem med buss eller cykel.
Jag och mamma har tillsammans kommit fram till att jag ska ha så lite saker som möjligt, exempelvis när det gäller porslin, det blir för mycket att hålla ordning på annars. Vi har även kommit fram till en lösning av min garderob så att det ska bli lättare för mig att ta ut kläder därifrån och även lägga in efter tvätt.
Jag är 35 år gammal. Jag har ett arbete på 50% och en sjukpension på 50%. Om jag haft möjlighet att leva ett normalt liv så skulle jag göra det. Det skulle vara så skönt att kunna jobba 100%, sova endast på nätterna och hitta på saker utan att först se till att jag har en eller fler dagar efteråt att vila upp mig på innan jag jobbar.
I nuläget har jag slutat med älgjakten för att det inte gick att få ihop med jobbet. Orken finns inte för båda.
Detta är min verklighet, inget som jag har valt för att jag är lat eller liknande. Döm inte personen innan ni lärt känna den.
Modo vårt Hjärtelag
Sverigedemokraterna ur Riksdagen - Ja tack
Free Dawit Isaak
torsdag, april 18, 2013
Gästinlägg Änglar på Sergels torg
Välkommen till GästBloggen
För fösta gången publicerar jag idag ett inlägg jag inte skrivit själv. Det här är min vän Annies berättelse om hur den hjälp man behöver ibland kan komma från oväntat håll.
I höstas vågade jag mig på att åka ända till "StorStockholm" själv. Det är vågat om man har en lokalsinne som en guldfisk...
Jag skulle ta mig in till centralen, gick såklart ut på fel ställe och hamnade mitt på Sergels torg. Till saken hör att jag hade min arbetsjacka med Svenska Kyrkan tryckt tvärs över ryggen...
Innan jag hann samla mod till att be om vägbeskrivning hade ett gäng tilltufsade damer och herrar samlats runt den förvirrade norrlänningen.
"Kommer Magda från S:ta Clara ikväll" ... frågade en tandlös herre som om det vore helt självklart att jag skulle veta vem han menade.
Efter språkförbistringar (då mina nya vänner ställt sig tveksam till min rikssvenska) och en utredning där de tillslut förstod att jag kom från en annan del av landet och en annan kyrka än deras älskade S:ta Clara, tändes ett ljus i den tandlöse mannens ögon;
"DU verkar vara i betydligt större behov av hjälp än oss", sa han och gapskrattet som utbröt smittade många i närheten... och jag kunde bara hålla med!
"KOM ALLIHOPA, VI FÖLJER HENNE TILL DÖRREN", och som i ett trollslag var jag på väg mot centralen omgiven av en skara pratande, skrattande, sjungande och aningens vinglande vänner.
Vilka Änglar!
Tack S:ta Clara för ett fantastiskt arbete!
/
Annie
Här kan du läsa mer om arbetet i S:ta Clara kyrka.
S:ta Clara kyrka
Här ger kyrkgolvet tak över huvudet
Hemlösa i kyrkan
För fösta gången publicerar jag idag ett inlägg jag inte skrivit själv. Det här är min vän Annies berättelse om hur den hjälp man behöver ibland kan komma från oväntat håll.
I höstas vågade jag mig på att åka ända till "StorStockholm" själv. Det är vågat om man har en lokalsinne som en guldfisk...
Jag skulle ta mig in till centralen, gick såklart ut på fel ställe och hamnade mitt på Sergels torg. Till saken hör att jag hade min arbetsjacka med Svenska Kyrkan tryckt tvärs över ryggen...
Innan jag hann samla mod till att be om vägbeskrivning hade ett gäng tilltufsade damer och herrar samlats runt den förvirrade norrlänningen.
"Kommer Magda från S:ta Clara ikväll" ... frågade en tandlös herre som om det vore helt självklart att jag skulle veta vem han menade.
Efter språkförbistringar (då mina nya vänner ställt sig tveksam till min rikssvenska) och en utredning där de tillslut förstod att jag kom från en annan del av landet och en annan kyrka än deras älskade S:ta Clara, tändes ett ljus i den tandlöse mannens ögon;
"DU verkar vara i betydligt större behov av hjälp än oss", sa han och gapskrattet som utbröt smittade många i närheten... och jag kunde bara hålla med!
"KOM ALLIHOPA, VI FÖLJER HENNE TILL DÖRREN", och som i ett trollslag var jag på väg mot centralen omgiven av en skara pratande, skrattande, sjungande och aningens vinglande vänner.
Vilka Änglar!
Tack S:ta Clara för ett fantastiskt arbete!
/
Annie
Här kan du läsa mer om arbetet i S:ta Clara kyrka.
S:ta Clara kyrka
Här ger kyrkgolvet tak över huvudet
Hemlösa i kyrkan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


