Dag trehundratjugosju i isolering. Igår skrev jag om några av de coronakonspirationsteorier som florerar i en grupp på fb som samlar många av Sveriges lärare. Redan innan gårdagen har jag funderat över över hur vi som grupp påverkas av att så mycket fokus ligger på, i mitt tycke, rent strunt.
Jag vill kunna diskutera corona med folk i det som kallas det utvidgade kollegiet men jag vill diskutera det utifrån lärarnas förutsättningar att göra sitt jobb, arbetsmiljö och arbetsgivaransvar. Om hur lärarnas undermåliga arbetsmiljö och förutsättningar har blottlagts under pandemin.
Jag vill diskutera hur det är möjligt att arbetsgivare kan förbjuda sin personal att använda munskydd och visir när det inte går att hålla social distans eller hur arbetsgivaren kan hävda att om deras anställda vill använda dessa skydd får de betala det med egna pengar.
Jag vill diskutera hur vi ska få arbetsgivarna att ta ansvar för att underhålla skolornas lokaler så det går att öppna fönster för att vädra mellan lektionerna om man vill det eller tvätta sina händer i vatten som inte är iskallt och att det borde vara självklart att det finns tvål att tillgå.
Jag vill att frågan om hur stora elev- och barngrupperna är och hur det försvårar för oss att hålla vettiga avstånd i klassrum som är avsedda för mindre grupper.
Jag vill diskutera hur det i en pandemi är rimligt att kraven på lärarna inte sänks. Det ska fortfarande hållas oändliga möten (om än digitalt) som kollegiala träffar, kommun- eller sektorsgemensamma träffar, trygghetsteam, lärmiljöträffar, förstelärargrupper, genomföras systematiskt kvalitetsarbete. Detta samtidigt som lärarna mer än tidigare måste hoppa in för kollegor som gör rätt och följer restriktionerna och stannar hemma när de har minsta symptom, vabbar eller faktiskt är sjuka, för att inte tala om de lärare som planerar dubbelt för att både genomföra lektioner på plats och med elever på distans. Till det kan vi lägga att det ska hållas utvecklingssamtal varje termin, fyllas i blanketter för anpassningar och hållas nära kontakt med vårdnadshavare, för även om vi befinner oss i en pandemi med allt vad det innebär ska lärarna se till att undervisningen ska hålla samma nivå som tidigare och alla elever måste nå målen och om det inte kan infrias, ja då måste man nog korta ner på sommarlovet och ha lovskola på sport- och påsklovet.
Jag vill kunna lyfta att det är absurt att när slutkörda lärare ber om att få ta julledigt två dagar tidigare än planerat så går det absolut inte, för eleverna m.å.s.t.e. få sina garanterade undervisningsdagar och OM julavslutningen tidigareläggs så måste det kompenseras under vårterminen med att studie- eller elevfria arbetsdagar försvinner. Vi pratar alltså om två dagar då det mest brukar handla om att städa klassrum, mysa, leka, pyssla, se på film. Men när snön vräker ner eller vattenledningen till elementen går sönder så det blir kallt i klassrummen, då stängs skolor utan prat om att dagarna måste kompenseras (självklart tycker jag det är rätt att skolor stängts och/eller elever skickats hem vid dessa tillfällen, det är inkonsekvensen i det jag opponerar mig mot).
Sånt vill jag diskutera. Men det går inte, för så fort någon andas corona i den där gruppen dyker foliehattarna upp och orerar om att regeringen och FoHM bryr sig inte om skolan. Trådar kapas med kommentarer om att Löfven och Tegnell undanhåller fakta och mörkar hur det ser ut för de struntar i om vi dör men sanningen finns där ute och för detta ska de straffas för brott mot mänskligheten.
Fokus hamnar helt fel och samtidigt fortsätter lärarnas arbetssituation att förvärras så till den milda grad att jag inte vet hur många behöriga lärare det kommer finnas kvar i svensk skola om ett år eller två.
Hur i hela friden kunde vi hamna här?
