Jag tycker att vi har ansvar för varandra.
Om jag blir intresserad av någon som jag vet är upptagen har jag ett ansvar att inte gå vidare med det jag känner. Jag ska inte ens säga något till den jag är intresserad av.
Ska jag ha på mitt ansvar att deras förhållande försämras av det jag sagt. Ska jag ha på mitt ansvar att deras förhållande kanske tar slut?
Inte ens om jag vet att deras förhållande är dåligt får jag säga hur jag känner. Personen som jag är intresserad av är ju ändå i ett förhållande. Även om det är dåligt. Han/hon är ju fortfarande kvar i det. Förhållandet.
Om det är för jobbigt att ens träffa personen får jag sluta att göra det. Det är inte min rättighet att träffa en upptagen människa som jag är intresserad av.
Om jag vet att det jag är på väg att göra nu kommer nog/kanske/troligtvis/eventuellt att såra någon jag känner är det mitt ansvar att stanna upp, hejda mig och prata med den jag riskerar att såra innan jag fortsätter.
Man kan alltid stanna upp.
Om den jag riskerar att såra betyder något för mig kan jag alltid stanna upp.
Om jag vet att jag har sårat någon är det mitt ansvar att be o mursäkt. Att säga förlåt. Att fråga om det finns något jag kan göra för att få den jag sårat att må bättre.
Sedan är det bara att svälja. Att svälja det jag får ta emot.
3 kommentarer:
Well put my friend.
Ett annat perspektiv på det;
Det har hänt mig ett par gånger att en vän har berättat vad han egentligen känner, först när jag redan har inlett ett förhållande med någon annan. Förmodligen inte med avsikt att få mig att välja honom istället, utan kanske för att man vet vad man vill ha först när någon annan har det. Men mest tror jag att det handlade om att det är tryckt att säga vad man känner när man vet att man inte kan få personen ifråga. Båda varianterna kan jag förstå, men jag blir inte mindre arg och ledsen för det. Dels så är det så onödigt; Det är förbannat svårt att fortsätta vara vänner efter en sån bomb, man kan liksom inte låtsas som ingenting (även om jag har försökt!). Varför säga en sån sak och riskera vänskapen om man inte tror att man har en chans att utveckla något mer än vänskap? Dessutom, och det här är viktigt; Det är så ***** själviskt! Ibland bör man verkligen fråga sig varför man säger något, för vems skull, och vad gott som kan komma ur det.
Tacks för mig.
Hur är det med otrohet, ska man förlåta det?
Om det skett flera gånger, med samma person?
Jag tror att det beror väldigt mycket i vilket skick förhållandet är, om det är dåligt kanske det inte är så konstigt egentligen.
Om det är bra är det en sak?
/tänkaren
Batti: var det inte du som sa att det inte finns några osjälviska handlingar, eller gäller detta bara 'goda handlingar'?
Så enligt dig kan man vara osjälvisk när man tar sitt eget liv, fast inte när man gör 'goda handligar'?
Hmmmm.
Du kanske lever på en öde ö och äter luft?
:)
Skicka en kommentar