Välkommen till Ogästvänligheten

K och jag hade verkligen sett fram mot ay åka till Stockholm, att få en dag tillsammans i huvudstaden och tillbringa den med att gå i härliga affärer och besöka museer i Gamla stan för att sedan åka till Hovet för att se Agnes och de andra finalisterna från Idol 2005 uppträda.

Under dagen mötte vi trevliga och roliga människor.

Tyvärr försvann de konserten på Hovet var slut.

K, som hade en dunkande huvudvärk, jag och många med oss ställde oss i kö för att få Agnes autograf. Efter nästan en timmes köande och ack så nära vårt mål fick vi veta av en funktionär att Agnes inte skulle signera något annat än sin singel och sitt album. Albumet gick naturligtvis att köpa på plats för 150 kronor. Hon skulle absolut inte signera några papper eller något annat, bara skivor.

Då ställde K och jag oss två frågor.

1. Varför informerades det inte om detta tidigare? Det hade väl varit enkelt att exempelvis sätta upp lappar om saken?

2. Skulle de som redan hade laddat ner skivan (lagligt) behöva köpa en skiva på plats också för att få en autograf?

De som förlorar på det här är Agnes och skivbolaget.

K och jag hade tänkt köpa skivan vid ett senare tillfälle när vi har råd. Det kommer vi inte att göra nu och jag tror inte att vi är de enda som tappat lusten till det.

Ett toabesök senare är Hovet nästan tomt. När K och jag ska gå ut möter vi några tjejer i dörren. De fick veta av en väldigt barsk vakt att de skulle "gå ut igen!".

Varför inte i en hyfsad ton säga att vi har stängt nu så ni får inte komma in igen. Ska det vara så svårt?

Sedan tog K och jag tunnelbanan till Centralen för att spendera de närmaste sju timmarna med att vänta på tåget som skulle ta oss hem. Vi tänkte sitta på Centralen fram till midnatt när de stängde där och sedan tänkte vi sätta oss på McDonalds som vi hade fått veta hade öppet dygnet runt.

Tyvärr stämde inte vår information så efter en stund gick vi vidare till 7 eleven och jo, de hade öppet hela dygnet. Tyvärr hade de inga sittplatser men vi var bara glada över att ha något varmt ställe att vara på.

Efter att ha druckit lite te kände K att hon inte orkade stå längre. Vi hade ju varit i rörelse sedan tidigt på morgonen. Efter som det inte fanns några stolar att tillgå tog K några servetter, lade ut dem på golvet och satte sig på dem. Men hon hann inte sitta där länge förrän en anställd kom och sa åt henne att hon inte fick sitta ner. Hon måste stå! Detta trots att K inte satt ivägen på något vis och inte blockerade någon utgång.

Så trots en bra start på en lovande dag Stod vi på 7 eleven och ville inget annat än att de sista 4,5 timmarna skulle gå fort, så fort.

Vi hade inte behövt känna så här om de yrkesmänniskor vi mött under kvällen hade kunnat varit lite vänligare och informerat lite tydligare.

Ändå behövde K och jag bara ha det så här hemsk en natt, hur lång den än kändes.

Tänk alla de människor som alltid bemöts på det här sättet. Som inte ens har rätten att sitta ner på ett golv, ur vägen för alla andra, för att ta igen sig lite.

Den här jobbiga kvällen har fått både K och mig att verkligen uppskatta det vi har. Men den har även fått oss att ta oerhört illa vid oss av det sätt som vi människor behandlar varandra.

Varför kan vi inte tänka lite mer på varandra?

Ta dig en funderare nästa gång du möter någon som kanske vill sitta ner på samma parkbänk som du, som kanske vill ha en femma för att kunna köpa en värmande kopp kaffe. Hur skulle du vilja att den människan bemötte dig om rollerna var ombytta?