På sex dagar har jag varit på fyra vårdbesök. Allt som har med vård, läkarbesök, provtagning, undersökning och jag vet inte vad är något av det värsta jag vet.
Sedan några år strular mitt järnvärde så vart annat, vart tredje år behöver jag få järntransfusion. Idag var det dags för en sådan och hjälp vilken pärs det utvecklade sig till. Tyvärr är jag svårstucken (en superbra kombination med min rädsla för sprutor). Ibland går det bra men ofta behövs det några stick och det var vad som hände idag. Första sköterskan gjorde två försök i ena armen. Det behövdes två sköterskor och två omgångar med värme på den andra armen innan infarten var på plats. Men äventyret var inte över för det, nej då. För själva droppet började så klart krångla. De behövde spola infarten tre gånger till och tejpa upp den för att få den att fungera som det skulle.
Lite drygt två timmar efter att jag satt mig i stolen för droppet gick jag därifrån på något skakiga ben. All rädsla, oro och gråt tar på krafterna. Tack och lov då för de underbara sjuksköterskorna på kliniken. De tittade till mig, tröstade och frågade många gånger om jag inte ville ha något (vatten, kaffe, te, kakor). Till en början höll jag mig till min medhavda banan och mineralvatten men mot slutet var jag väldigt skakig i kroppen och bad om lite juice. Den var välbehövlig.
5 kommentarer:
Åh fy vad jobbigt att vara spruträdd och svårstucken. Spruträdd är jag inte, men däremot tycker jag att det är jobbigt med provtagning och infarter, just för att det brukar behövas så många försök. Skönt att du har det gjort nu!
Och helt rätt med lite påskig belöning efteråt!
mossfolk
Visst är det en superkombination.
Nu ska det förhoppningsvis dröja riktigt länge tills jag behöver utsätta mig för infarter nästa gång.
Ja, jag är som du, hatar läkarbesök å dt grövsta.
Usch och fy.
ÄNNU värre om man är svårtstucken. När de tar blodprov på mig måste jag ligga ner, annars skulle jag svimma.
En vanlig spruta har jag inga problem med, men blodprov där provrör fylls med blod gör mig helt matt ...
Skönt att det är gjort nu på ett tag.
Men nej, så jobbigt! Sådant kan sitta i kroppen i flera dagar efteråt när man känner att ribban för vad man orkar ta emot ligger på en väldigt låg nivå. Känner med dig och hoppas att du klarar dig från liknande otäckheter länge!
(Vid en av mina förlossningar var det en elev som skulle sätta infarten. Say no more)
Annika
Tack och lov har jag inte svimmat någon gång men det har snurrat till lite ibland. Tack och lov brukar de som tar blodprover eller ger sprutor vara väldigt lugna och snälla. Men jag är lika rädd ändå.
Anni
När jag väl kom hem slocknade jag som en klubbad säl.
Elever brukar få vara med i rummet men komma nära mig med någon form av nål, aldrig i livet.
Skicka en kommentar