Varje år på årsdagen av al-Qaidas attack mot New York och Washington DC läser man under minnesceremonin upp namnen på de som dog under attackerna. Det är alltid offren på amerikansk mark som ska minnas och hyllas, det är deras historia som berättas.
De senaste 20 årens offer i mellanöstern talas det inte så ofta om och när de väl kommer på tal blir de bara siffror. Namn, bakgrund och ålder förblir för oss okända.
Igår retweetade Magda Gad en tråd från Matthieu Aikins där offren från det senaste kända amerikanska luftangreppet presenteras. Det här skrev han, under varje bild har jag skrivit ut den text varje tweet innehåller.
Here are the faces of those killed in the last known drone strike of America's twenty-year war, the latest among thousands of civilian casualties from air strikes, mostly faceless to us. Ungrievable lives, as Judith Butler put it. But we can look into this family's eyes:
Zemari Ahmadi, 43, was the target of the strike. The US military said it didn't know who he was, but found his actions suspicious. He was an aid worker for a California-based company, and the breadwinner for his entire extended family. 1/10
His oldest son, Zamir, was 20. He, like his mother and siblings, were included in Zemari's refugee resettlement case, sponsored by his company, Nutrition and Education International. They hoped to escape to America. 2/10
Zamir's younger brother Faisal was 16. His uncle, Romal, who was for the strike, told me his nephew was badly wounded in the torso and face from shrapnel. "He wasn't breathing," he recalled. 3/10
Farzad was 10 years old. The three boys and their father are survived by their mother and sister. 4/10
Here are Benyamin, 6, and Arwin, 7. They were the sons of Zemari's brother Romal. I was shown a picture of Benyamin's badly burned body. 5 & 6/10
Här kan ni se ett nyhetsinslag om drönarattacken. och här är en artikel från The New York Times om samma händelse.
5 kommentarer:
Å, vilket sorgligt och samtidigt fint inlägg. Tyvärr verkar det ofta som att bara vissa människor har rätt att få sin historia berättad, medan andra bara blir siffror. Som alla i Afghanistan, eller de som dött på Medelhavet. Och vad de beträffar finns det väl till och med vissa politiker som tycker att det var "rätt åt dem", eftersom de vågade försöka söka sig mot ett bättre liv.
Missade ett "ju"! Det ska stå "Tyvärr verkar det JU ofta som att...", nu lät det som att jag upplyste dig om att bara vissa människor har rätt att få sin historia, och så menade jag förstås inte.
Elisabeth
Tack så mycket.
Visst är det tragiskt hur kall och inhuman synen på människor som flyr har blivit. Må det vända snart.
Vi ser det vi vill se - och det media visar oss. Alltför mycket som inte får den uppmärksamhet det borde få!
Usch, jag får så ont i magen av dessa orättvisor.
Anni
Visst är det så, både vad media visar och det där med känslan i magen.
Skicka en kommentar