Dag trehundrasextiofem i isolering. Det har gått ett år sedan jag vaknade med kli i halsen, lite lätt feber och huvudvärk. Planerna jag hade med Suzan fick ställas in och jag meddelade jobbet att jag skulle vara hemma till symptomen gick över. Dagen efter kontaktade jag min läkare för att höra om det var något jag skulle tänka på med de mediciner jag äter och fick då veta att jag tillhör dubbla riskgrupper och behöver hålla mig hemma.
Det här hänt ganska mycket det här året, både sånt som hänt mig personligen men även sånt som hänt utan att jag har kunnat vara med, livet fortgår där ute
Den största och på många sätt jobbigaste händelsen var och är att Den ömma modern och Faderskapet inte bor kvar i det som var mitt barndomshem. Det är inte flytten i sig som känns jobbig, sånt hör livet till. Käre värld, jag har ju själv flyttat nästan tio gånger redan. Det jobbiga är att sista gången jag var i huset, julen 2019, hade jag ingen aning om att det var just den sista gången. Jag hade inte möjlighet att säga hej då, att vara i alla rum en sista gång.
Nu bor det en annan familj där och det är som det ska. Men lite ledsen är jag allt över det uteblivna hej då:et.
Systerdottern har konfirmerats, lillsyrran har fyllt jämnt. Livet fortsätter men ändå inte. På sätt och vis blir det en påminnelse om ens egen dödlighet och att livet kommer fortsätta för alla andra även då. Så som det ska vara.
Loven har varit värst, då har jag inte ens haft de där få timmarna om dagen att göra något vettigt på. En eller flera veckor med absolut inget meningsfullt att ta tag i låter kanske skönt för många men för mig har det varit ett rent helvete. Samtidigt fylls flödet på Instagram, Facebook och Twitter av bilder på människor som faktiskt är värda att åka till fjällen över jul, nyår, sport- och påsklov för de har ju bara kunnat umgås med sin familj. Eller som kväll efter kväll efter kväll efter kväll efter kväll träffar vänner på krogen, för det är ju så trevligt och man kan ju faktiskt inte sitta hemma heeela tiden och vad vore ett restaurangbesök om man inte lägger upp bilder från det i sociala medier? Ja, jag har använt mig av funktionen att sätta folk på mute, det har jag.
För att ha något att göra har jag sysselsatt mig med bakning (som jag inte ätit upp) och tittat på otaliga serier och filmer. Något förvånad blev jag faktiskt över hur pass bra Marvel-filmerna var, men det har även blivit otaliga zombiefilmer av skiftande kvalité. Jag har upptäckt Outlander och The Witcher, förälskade mig i Normala människor, har plöjt The Office, Superstore, Parks and recreation, Brooklyn Nine-Nine och jag vet inte vad. Andra dagar har jag å andra sidan sovit bort, för det har inte funnits något av värde att göra.
Under det gångna året har känslan av att vara oviktig, utbytbar och bortglömd varvats med känslan av att omges av väldigt fina människor, både nära och på avstånd. En hälsning via sms, messenger, vykort eller som kommentar i bloggen kan betyda otroligt mycket. Hjälp med handling eller att hitta fina områden att vandra i (att vi sedan hamnade lite knasigt på vandringen är en annan sak), erbjudande att komma ut på landet, paket med godsaker, en påringning på julafton, ett samtal i trapphuset, sällskap på promenaden, utlåning av böcker kan utifrån sett tyckas obetydligt men har varit ovärderligt för mig.
6 kommentarer:
Älskade unge!
Du har tvingats till ett vedervärdigt år, helt utan egen förskyllan. Tror det är svårt för den som inte är i den situationen att förstå.
Dagens FB-minne är från förra året. En bild där faderskapet värmer varmkorv på den nya kaminen med kokplatta som vi nyss monterat in i källaren. När vi såg bilden imorse, reflekterade vi över att vi faktiskt då inte visste att vi skulle flytta. Tankarna kom någonstans i månadsskiftet mars/april, och sedan gick det fort att värdera huset, kolla lägenheter och tömma huset. 44 år i samma bostad med stora förvaringsutrymmen hade satt sina spår. Leksaker! Böcker och allt möjligt som man sparat på sig.
Förstår att du hade behövt få ett avslut, men till sommaren skulle du ju komma hem, och vi skulle ju flytta först till hösten. Vi kunde ju inte veta att det skulle gå fort med försäljning, att hitta ny lgh och allt som hörde till. När du ringde och berättade om isoleringen kunde ju ingen av oss tro att att du skulle vara isolerad ett helt år (och mer till). Vi var snabb att avboka resan till Skåne, men visst skulle vi ses. Sen insåg vi att julen skulle vi måsta fira digitalt. Men trots allt var det tur att vi inget visste, då när du ringde för ett år sedan.
Vi vet mycket väl att du inte förebrår oss att vi flyttade precis i somras. Det är, som du skriver, livet som pågår.
Som du hela tiden sagt när det gäller pandemin ”Det är bara att acceptera, finns inget vi kan göra”. Men visst skulle vi önska att folk respekterar förhållningsreglerna och inte bara har egoistiska tänk. Förhoppningsvis ebbar smittan ut, och vi får ett vettigare liv
Nu hoppas vi på att allt blir bättre och att jag kan ”tjyva” lite sockerärter till hösten.
/Din ömma moder och faderskapet.
Du är otroligt tålmodig! Det har jag ofta tänkt. Jag som egentligen inte förrän förra veckan hamnade i riskgrupp, och som har en gubbe i huset som är snäll (om än inte så pratsugen) och hämtar mig när jag är färdigpromenerad och som sköter sin del i hushållet, gnäller och stönar och klättar på väggarna av ren tristess.
I mina ögon är du ett under av tålamod!
Det vore kul att göra en gemensam vandring framöver! (Med gps)
Det hinner hända mycket på ett år, som man kanske andra år inte reflekterar lika skarpt över som detta.
Men de flesta åren flyttar ens föräldrar inte.
Inte ens man själv gör det varje år...
Vad fint att buketten kan symbolisera det goda i livet! ♡
Det går inte att hålla tårarna borta när man läser det du skrivit och sen din mammas kommentarer.Du (ni) har verkligen fått känna hur svår verkligheten har blivit p g a pandemin.Jag beundrar din styrka, jag hoppas verkligen att vi ska komma till ett läge när ni ska få möjlighet att ses igen, och att du även precis som oss flesta andra ska få leva ett normalare liv.
Näe fy, det har verkligen varit ett skitår. Nog är man glad att man inget vet om vad som komma skall. Det här har varit som en otrevlig skräckfilm och då har jag ändå inte lidit knappt av själva pandemin om man jämför.
Man bara hoppas att smittan ska ge med sig snart, samtidigt som facit är att antalet inlagda ökar igen. Usch!
Din ömma moder och Faderskapet
Det var sannerligen för väl att jag inte visste då hur det skulle bli att pandemin inte började på hösten så att början hade blivit under den mörkare och kallare halvan av året när det inte går att träffas ute på samma sätt.
Bloggblad
Tålmodig vet jag inte, men det är väl samma egenskap som gör att jag går och lämnar blodprover när läkaren vill och tar medicinen varje dag, trotts att jag är rädd för båda. Alternativet är ännu värre och de som vet mer än mig har sagt att det ska göras.
Det vore verkligen roligt att vandra med dig när det går, men som du säger, när jag är med är det absolut säkrast att ha med en gps, annars vet man aldrig var man hamnar.
Unknown
Åh.
Tack. Det blir nog ett nytt normalt liv efter det här. En del saker hoppas jag kommer fortsätta, som fler digitala möten och att fler är ute i naturen, men nog fasen saknar jag att kunna hänga med människor för att inte tala om kramar och att få stå framför en klass och undervisa.
Anni
Ni företagare har ju också fått ta en hård smäll under det här året, som kommer ta lång tid att ta igen.
Den ökande smittan ja. Såg att antalet inläggningar på IVA var över 300 nu igen i Sverige.
Skicka en kommentar