Välkommen till SjukBloggen
När man ligger hemma i sin ensamhet med kli i halsen, då har man tid att ligga och fundera på än det ena än det andra.
Sedan några dagar kampanjar många från nöjessverige om att införa covidpass för att gå på exempelvis teater och konserter. Det ska erkännas att jag själv varit inne på samma tankebanor, mycket till följd av en frustration över att folk som inte vill vaccinera sig lallar på som om ingen covid funnits. Men är majoriteten av de ovaccinerade verkligen oansvariga vaccinförnekare eller konspiratoriska människor?
Är alla sätt för att få folk att vaccinera sig prövade? I många regioner har bokningen varit krånglig. Uppsala har skickat ut kallelse till alla ovaccinerade med bokade tider och responsen på det har varit bra, bland annat i gruppen utlandsfödda där regionen vaccinerat över 66 procent av innevånarna i börja av augusti.
Hur ser det ut med uppsökande verksamhet som vaccinationsbussar vid bibliotek, skolor, moskéer, kyrkor, köpcentra etc. eller med möjligheten till vaccinering på drop-in?
Så jag lutar nog åt att vara fortsatt mot vaccinationspass, trots att även jag kan störa ihjäl mig på att de som väljer att inte vaccinera sig på grund av hot mot mänskliga rättigheter, rädsla för förändrat dna eller chip o.dyl. inte anpassar sitt liv efter sitt ovaccinerade tillstånd. Istället åker de runt både hit och dit, träffar alla möjliga människor, kända som okända och går på allsköns arrangemang.
En helt annan sak jag funderat på de senaste dagarna är det här med att uppfattas som hård eller som rak. Jag får ofta höra att jag är rak, i alla fall så länge jag tycker och tänker likadant som personen i fråga. Men tror du inte, att när jag motsätter mig något, när jag inte håller med, och säger att jag inte håller med, ja då kan jag räkna med att få höra att jag är så hård. Det där raka man tidigare uppskattat, det är som bortblåst, nu är jag bara hård. Är inte det intressant?
