Välkommen till IsoleringsBloggen
Dag sjuttiofyra i isolering. Jag bär på så
många rädslor. Flera av dem har jag varit tvungen att verkligen utmana de
senaste åren. Jag är rädd för allt som har med sjukhus och vård att göra. För
läkarbesök, för undersökningar, för provtagningar, för att få besked från
provtagningar. Rädd för att ta mediciner, rädd för att behöva ändra i
medicineringen. I nästan två år gick jag och trodde på riktigt att jag skulle
dö, utan att kontakta vården. För de skulle bara säga att jag snart skulle vara
död ändå. Vad skulle de kunna göra.
Nu är inte den här
sjukdomen någon dödsdom än på ett tag, men den innebär daglig medicinering,
ständiga provtagningar och regelbunden läkarkontakt. Verkligen inte ett
drömscenario för någon som har fobi för allt som har med vård och sjukhus att
göra.
Och så kom den här
jävla coronan.
Slutet av mars.
Det var senaste gången jag rörde vid en människa. De jag har träffat och pratat
med kan jag räkna på mina två händer. När kommer jag ta någon i hand eller ge
en vän en kram nästa gång? Ingen vet. Inte en endaste en vet. Jag har ställt in
mig på att det kommer vara så här minst ett år.
Försöker
underhålla mig så gott det går här i lägenheten. Rättar, bedömer, dokumenterar
frånvaro. Läser någon bok, engagerar mig i tv-serier och har projekt att se
olika filmer. Skriver intetsägande blogginlägg. Inköpslistor. Plockar bort
aluminiumfolie från tablettkartor. Tittar till blommorna. Ja ni hör ju. Det må låta menlöst men det håller mig i alla fall sysselsatt.
Ovissheten och
ensamheten är så otroligt tärande. Hela min kropp och min själ skriker efter
socialt umgänge, efter beröring. Efter riktiga samtal och intellektuellt utbyte.
Det är inte samma att prata på telefon, inte under en så här lång period.
Men jag gör det
jag måste. För jag vill verkligen inte få Covid-19. Jag vill inte hamna på sjukhus
och jag vill för alt i världen inte hamna i någon respirator. Skulle jag
ställas inför det alternativet skulle jag säga nej. Så nu vet ni det. Jag säger
nej till respirator. Min kropp skulle ändå inte klara av vad det innebär och
med tanke på vilken ångest jag får av ett vanligt tandläkarbesök när det är
saker i min mun så jag inte kan gapa, stänga eller svälja som jag själv vill
och behöver, hur skulle det då vara med en slang i halsen?
Så jag finner mig
i situationen och gör det som krävs. Håller mig hemma, umgås bara utomhus med
social distansering. Sitter, går och står inte nära. Håller avståndet.
Och så ser man
alla de som fortsätter som om allt vore (nästan) som förut. Nej, jag pratar inte
om de som behöver åka kollektivtrafiken för att ta sig till och från jobbet.
Försök inte ens. Jag pratar om de som åker än hit än dit med än den ena gruppen
människor och än den andra gruppen människor. Som åker tåg, buss, spårvagn,
tunnelbana, bil med flera olika människor som inte är ens familj för att man
vill hitta på något, se något nytt, göra något roligt.
Så jag får väl
fortsätta att vara rädd i min ensamhet ett bra tag till.
10 kommentarer:
Jag förstår dig! Jag kände bara ”SUCK” när resor släpps fria... när så många kan missuppfatta allt som Tegnell säger, varför skulle de då förstå att alla andra regler är kvar med avstånd och handtvätt! Och så ge sig ut och vråla på demonstration!
Nu har jag ju en snäll make som jag umgås med, tänk alla som går och är rädda för sin! Men fler än honom har jag bara träffat på flera meters avstånd. Frissan häromdagen är den närmaste i övrigt. Inga gonattpussar får jag, inga kramar och vi dricker inte ur samma vattenflaska längre, bara för att jag smyger iväg och handlar utan att ens vara nära någon. Jag förklarar att vi kommer att smitta varandra om den ena drabbas, men det tror han inte.
Jag har astma och han är kärnfrisk och ”bara” 67... men han är mer rädd än jag, som ändå är livrädd för att drabbas. Precis som du får jag ångest när tandläkaren stoppar i en massa saker (vilket gör att jag sköter tänderna minutiöst för att slippa).
Det är verkligen ett gissel - synd bara att så många lastar Ander T för allt.. har du läst Stigsons ledare i NT idag? Arg ... grrrrr...blev jag.
Som om det är FHM och AT:s fel att pandemin kom hit!
Å vad jag lider med dig. Jag har missat vad du är för riskgrupp. Jag tror inte att jag tillhör någon men håller mig hemma så mycket jag kan. Träffar vänner på fika utomhus. Handlar på nätet och om jag behöver till apotek o liknande försöker jag hålla avstånd och spritar händer och oroar mig hela tiden. ...
Har man o dotter hemma så kramar kan jag få. Men saknar mina stora barn och mina barnbarn. Skype kan liksom inte ersätta det. Så jag är glad att reserestriktionerna lättar. Men de ända jag vill åka o träffa är just de, om jag vågar. Är livrädd för att bli sjuk men har egentligen ingen orsak till rädslan...
Men jag misstänker att många ser det som att det är fritt resande över semestern. Och faran är ju långt ifrån över. Så svårt med detta och så jobbigt för så många. Kramar
❤❤❤ är bra att du skriver om hur det är för dig. Tror många behöver läsa sånt för att verkligen förstå vad coronan innebär för många människor och tänka efter en gång till innan de fattar olika beslut. Tänker på dig och skickar dig många kramar❤
Miyala
Så otroligt jobbigt med ensamheten! Hör det från fler. Fast de kan röra sig mer än dig. Att inte spontant kunna göra det man vill.
Inser verkligen att jag är priviligerad, vi är två, Även om vi håller distans, så kan vi diskutera, träffa folk på gräsmattan, och annat.
Hoppas att folk håller sig lugna med resandet, att man inte tar onödiga risker, så eländet inte börjar om på nytt. Vill att det ska ta slut, men inställd på att inte resa året ut.
Älskade vän, hoppas på molnigt varmt sommarväder så du kan vistas i parker och träffa folk på avstånd, men ändå kunna diskutera.
Du är värdefull och efterlängtad av många ❤️❤️❤️
//Marianne
Det här med att folk inte kan följa enkla direktiv gör mig så vansinnig! Var just och handlade med min 5-åring (vilket jag länge lyckats undvika, men nu var hon tvungen att följa med för det började bli akut brist på bl.a. handtvål hemma.) och tänkte att jag skulle få ha koll på henne så att hon höll avstånd till andra. Vid mejeridisken var det mycket folk, bland annat ett äldre par varför jag sa till dottern att "vi väntar här en liten stund så att vi inte blir för många på samma ställe". Hon väntar snällt och när det blev glesare gick vi fram för att ta mjölk. När dottern står och plockar mjölk från kylen och ger till mig kommer en äldre dam och kommer fram precis bredvid 5-åringen och sträcker sig för att ta något på hyllan över henne.
För det första, varför riskera, som äldre, att inte hålla avstånd? För det andra, hur ska jag kunna motivera en 5-åring att hålla avstånd om andra vuxna skiter i det?
Nu är det tack och lov så att min dotter verkar tycka att det är vettigt att göra likadant som sin mamma. Vi har också pratat om att alla människor inte är så bra på att tänka sig för. Men det gör mig riktigt arg hur nonchalanta vissa människor anser sig kunna vara.
Så, nu har jag gnällt färdigt.
Bloggblad
Kan inte läsa NT, de har alla sina texter låsta. Vad skrev han?
Jag ska erkänna att jag började gråta igår när beskedet kom om ändrade reserestriktioner kom. Folk kommer missa det där med att bara symtomfria får resa och att man inte ska göra onödiga resor utan hålla sig till familj och jobb ändå. Folk kommer ta det som att allt nu återgå till det normala vilket i förlängningen kommer begränsa oss i riskgrupp ytterligare.
Eva
Det har blivit tydligt att man är en social varelse under den här pandemin. Som du säger, Skype kan inte ersätta det personliga mötet.
Miyala
Tack ❤️
Marianne
Som du vet är jag lite av en kontrollmänniska och nu har jag inte kontroll på någonting. Hatar att ha det så här.
Vi får köra en anti-sol-dans på distans för ett Vonkis-vänligt väder i sommar.
Andelieb
Här inne får man gnälla så mycket man vill :-)
Men visst är det extra irriterande när människor i riskgrupp inte följer rekommendationerna. Hur tänker de?
Ni har tre väldigt kloka döttrar, det här tydligt. Men så har de ju att brås på också ❤️.
Här i Schweiz har de nu trots test vid minsta symtom nu fått ner de nysmittade till 10-20 per dag som oftast så när vi träffade vänner i helgen vågade vi krama varandra för första gången på nästan 3 månader. Jag har aldrig upplevt en kram så varm och mjuk förr. Kunde riktigt känna hur jag saknat det fast jag aldrig känt av det innan
Miyala
Miyala
Åh så underbart att få krama sina vänner!
Vi kör luftkramar men det är ju mest symboliskt.
Håller med de andra, det är så viktigt med inlägg som detta, som visar hur det är att sitta instängd. Jag har förstås förstått att din diagnos/sjukdom är anledningen till både karantän och medicin, men jag har aldrig förstått vad det är du lider av?
När det gäller resandet är ju inte resan i sig någon fara, om man åker bil eller husbil. Sedan är det distans, handtvätt och inget pill i ansiktet som gäller oavsett var man är i landet. Tåg och flyg vill jag inte sätta mig på än, hoppas däremot på att kunna ta båten till Gotland i slutet av sommaren. Men det beror såklart på utvecklingen.
Anni
Isoleringen kan verkligen få en att bli galen, jag tycker vi ska vara tacksamma över att det aldrig blev någon ordentlig nedstängning i Sverige.
Det är det där med att hålla avståndet jag befarar att folk kommer tappa ännu mer nu när det är ok att resa igen.
Skicka en kommentar