Dag tvåhundranittiosju i isolering. För ett tag sedan blev det en liten diskussion bland några jag följer på twitter om hur man ska uttrycka sig när någon har förlorat en anhörig, nära vän, kollega eller vad det nu kan vara. Det vanligaste är att man beklagar sorgen men några lyfte att när man sörjer betyder det att man har haft något att förlora, att man har haft en relation med den som gått bort och att sorgen i sig därför inte är något att beklaga utan att det snarare är något fint och en form av kärleksbevis.
Istället gavs förslaget att säga att man beklagar förlusten och faktiskt tycker jag att det lät ganska fint det med.
Och innan någon blir upprörd. Det här var inte något tjafs, ingen var kränkt. Det vara helt enkelt bara en grupp personer som lyfte olika perspektiv på ett vardagligt uttryck. Precis som det ska vara.
6 kommentarer:
Toppen när man kan diskutera och Fundera, och ingen tar illa vid sig. Det är ju då man kommer frammåt och lär sig nytt. Att beklaga förlusten, tycker jag låter fint?
Ha en bra kväll.
/Marianne
Så fint! Beklagar förlusten stämmer ju mer överens än beklagar sorgen. Ska tänka på det i framtiden!
Det där har jag tänkt på också. Att beklaga sorgen när en 98-årig sjuk förälder har dött, känns märkligt. Då är dödsfallet inte att beklaga och sorgen är väldigt naturlig. Jag kanske låter hård, men jag har sett inlägg på fb och i bloggar där någon är förtvivlad över att en förälder på dryga 90 har dött. Blir en make/maka ensam kvar då, då finns det nåt tungt att beklaga. Förstås även i en massa andra olika fall med alldeles väldigt jobbiga dödsfall - då är medkänslan viktig att påpeka. Men inte alltid lätt att veta vad som passar.
Jag vågar aldrig erkänna att det var en lättnad när min ensamma, förvirrade och livströtta mamma "flyttade hem" som hon kallade det. Då hade jag sörjt frånvaron av en fungerande mamma i flera år.
Men jag förstår att många har svårt att hitta ord och vet vad som passar sig -det ser jag på alla hjärtan i olika antal som får ersätta ord. Själv är jag inte rädd för att prata om detta oundvikliga som drabbar alla, men efter att nästan ha blivit bortknuffad av en bekant när jag sa "jag har tänkt på dig" efter att hennes man hade skjutit sig några månader tidigare, är jag lite försiktig. Hon föste bort mig "jag vill inte prata om det"...Den här bekanta damen hälsar inte längre på mig... som om hon trodde att jag hade tänkt förhöra henne om tragiken. Och andra blir ledsna om man inte nämner något om att de blivit ensamma.
Min pappa dog innan jag blev 40, då märkte jag att en del kollegor undvek mig ett tag, förstås för att de inte visste vad de skulle säga.
Marianne
Twitter har ett oförtjänt dåligt rykte. Om man bara är noga med vilka man följer så är det är bra och lärorik plattform.
Anonym
Jag ska tänka på att använda den jag med.
Bloggblad
Det är nog många som känner så när, som du skriver, förvirrade och livströtta föräldrar går bort. Jag märkte det mer än en gång när jag jobbade inom äldreomsorgen. Jag har också varit med om de som sörjer att relationen till föräldern inte blev det man hoppats och dödsfallet tog bort alla möjligheter att få den att fungera.
Visst kan det vara svårt att hantera döden men jag tror ändå att det är bättre att visa omtanke och att man finns där för den som förlorat någon än att låtsas som ingenting. Vill personen i fråga inte ta emot det så är det som det är. För min del vore det värre att få en person som förlorat en vän eller familjemedlem att känna det som att folk undviker hen än att man upplevs som påstridig.
För mig är det enkelt, jag skriver det korrekta (och inte det numera vanliga). Man beklagar förlusten men man delar sorgen. Punkt. ;-)
Anni
Ja se där, då lärde jag mig något idag med :-)
Skicka en kommentar