Dag etthundraåttiosex i isolering. Den ömma modern som var vänlig och skickade ett paket med sticklingar av tre olika sorters porslinsblommor. Som var vänlig och paketerade in dem så väl att det tog dryga fem minuter att få upp förpackningen och jag fick fnissa hela tiden. På sanning, eftersom det påminde om alla födelsedagspresenter och julklappar hon slagit in med ett halvkilo tejp.
Suzan som var vänlig och stod stand-by för att hämta paketet när vi trodde att avin skulle komma så sticklingarna inte skulle behöva ligga hos posten längre än nödvändigt. Brevbäraren som var vänlig och ringde på klockan och lämna paketet utanför dörren så sticklingarna inte behövde hämtas ut.
Kollegan som under videomötet var en vänlig och stöttande när jag plötsligt bröt ihop. Tack och lov var det bara vi två som hade mötet så inga andra behövde se det jag såg på skärmen.
Karin som var vänlig och skickade fina ord och en värme som kändes hela vägen hit trots att vi bor så långt ifrån varandra.
Jag måste komma ihåg att se alla vänliga människor som finns runt mig, både de jag känner och inte känner. Men det är fan inte lätt alla dagar.
2 kommentarer:
Håller med dig.
Man ska nog bli bättre på att se all snällhet och vänlighet runt sig.
Men som du skriver, inte alltid så lätt.
//Marianne
Det krävs säkert hundra snälla människor för att väga upp en enda dumbom.
Skicka en kommentar