Kofotens lov

Välkommen till KofotsBloggen

Vet ni hur roligt det är att riva en träkompostlåda med en kofot? Det ska jag säga er att det är helt sjukt roligt. Det är nästan så jag funderar på om vi inte skulle köpa in en kofot till skolan och låta eleverna gå loss på gamla träkompostlådor mellan varven.

Men nu ska jag ta det här i rätt ordning.

Arbetsdagen började med en tur till Linköping för att köpa en rabattavskiljare på Byggmax som inte fanns här i stan, och att beställa hem den var svindyrt. Väl på lotten ringde jag till kommunen för att fråga om elkablarna hag hittat bakom växthuset. Hon jag pratade med kunde inte se något på kartan men kopplade mig vidare till Eon. Hon kunde inte heller se på kartan att det skulle finnas någon el där men hon såg ett elskåp på användaravstånd och skickade därför ärendet vidare till så skulle någon höra av sig. Till min förvåning gick det inte ens en timme innan en kille var på plats och kunde konstatera att det inte fanns någon ström i kablarna så det var fritt fram för oss att klippa av, gräva ner eller gräva upp hur mycket vi viller.

Det var allt jag behövde höra. Nu jägarns skulle kompostlådan ner. Till min hjälp hade jag en kofot jag fått låna av en granne på lotten mot löfte att inte använda den vid något bankrån. Lite typiskt men vad ska man göra? Det var bara att lova.

Den där lådan var ihopsatt av olika sorters skruvar och väldigt långa spikar. Tack och lov då för kofoten. Ja, skruvarna skruvade jag så klart bort. Efter någon timme var stolparna på framsidan och det som var som ett fack till vänster borta. Dessutom hade jag tagit bort några fler grenar och kvistar från busken bakom lådan.

När plåten till höger var borta var det dags att börja ta bort lite av ratet i komposten. Då blev det till att ta på en dammfiltermask, båder för att det var något mjölliknande (stenmjöl? Gips?) vid sidan av lådan men även för att jag inte visste vad som fanns i höge. Det var inte något problem att andas med masken på men oj så svetten rann från näsan och läpparna.

Jag tog bort tillräckligt mycket löv, jord, pinnar, och kirskålsrötter (herre min je vilka mängder rötter det var) för att våga stå där inne och få loss plåten som var på lådans vänstra sida. Och vet ni. Nu är hela lådan nedplockad. Det finns mer kompostmaterial (och rötter) att ta bort men det få bli nästa gång.

Det är en del vi behöver forsla bort. Ris, plankor, plåt, kompostrester. Föreningen har årsmöte till helgen så då ska vi fråga om de inte kan hyra ett släp med kåpa som vi medlemmar kan lägga skräp på.

Jag är så stolt över att jag fixat att göra det här på egen hand. Får jag bara ta saker i min egen takt, ta pauser när det behövs, och om dagsformen är bra, då fixar jag sånt här. Därmed inte sagt att jag skulle kunna göra samma sak imorgon eller om en vecka. 

Som jag skrev i början av inlägget har jag upptäckt hur färträffligt det är att ha en kofot att jobba med. Man kan bryta, slå, häva, dra och jag vet inte vad. Bra samtal kan man ha med den också, den är en otrolig lyssnare och gör nästan alltid som jag vill. En annan, kanske inte lika bra effekt, med att jobba med en kofot, är att jag låter som en tennisspelare, eller kanske en kulstötare när vi samarbetar. Stackars våra grannar. För en dryg vecka sedan åt vi surströmming på lotten. Idag har det grymtats, frustats och pustats en hel del.

Modo vårt hjärtelag

Free Dawit

SD i Riksdagen - Nej tack